Det pratas om landsbygden. I utställningar, tävlingar, debatter och seminarium lyfts ruralism som en aktuell utvecklingsfråga. Är det en reaktion mot den starka urbana normen som präglat samhällsbyggandet under lång tid, eller är det uttryck för något annat?

Vi på Tankesmedjan Movium reflekterade över landsbygden i vårt nummer 16 av Tidskriften STAD. Vi kallade vårt tema för Bortom storstaden och utropade att det är dags att riva murarna mellan stad och land. Vi resonerade också om att det ”urbana” kanske är mer av en livsstil än en plats, dvs ett urbant liv kan försiggå på många olika platser. De kan vara små såväl som stora sammanhang, täta såväl som glesa, centrala och ihopkopplade såväl som perifera och svårtillgängliga.

Men om den urbana normen är en livsstil som vi kan välja, då betyder det väl att vi också kan välja något annat? Är det möjligt att välja en rural norm – och vad innebär den i så fall? Eller, är det möjligt att en rural norm främst är en urban föreställning och att den urbana normen inte går att undkomma? Är urbanism och ruralism då olika sidor av en och samma process?

Landskapshistoriker och geografer har genom åren diskuterat hur romantiseringen av vildmarken under 1800-talet var ett uttryck för en reaktion mot det allt mer pressande livet i storstäderna. Ett friare, enklare liv i nuet målades upp som ett ideal i kontrast till de allt svårare livsvillkoren som de industrialiserade städerna erbjöd. Samtidigt användes vildmarken och de bitvis hårda villkor som rådde där som en sedelärande kontrast till det civiliserade livet som ägde rum i städerna. Vildmarken och landsbygden blir i dessa sammanhang både ett frihetsideal och ett hot mot det ordnade samhället.

Vilka bilder av landsbygden är det vi idag möter? Vanessa Miriam Carlow bekräftar i boken Ruralism: The Future of Villages and Small Towns in an Urbanizing World att det rurala landskapet fortfarande ses utifrån nostalgiska och romantiserande landskapsideal. Detta trots att de senaste decennierna har inneburit oerhörda strukturomvandlingar i fråga om migration, exploatering, industrialisering och högteknologisk automatisering i en global skala.

Landsbygden, utifrån en urban norm, blir därmed en slags fiktion som bara existerar i våra föreställningar. Förhindrar det oss från att seriöst och aktivt arbeta med landsbygdsutveckling eller säger det kanske mer om hur vi upplever den urbana situationen? Kan det vara så att våra städer börjar bli för ”trånga” och att intresset för landsbygden som en ”friare” plats därmed växer? Trånga i betydelsen av faktiskt tättbebyggda, men kanske också intellektuellt genom någon slags urban likriktning och strukturellt i fråga om regleringar och normativt tänkande?

Vanessa Miriam Carlow lyfter fram att landsbygden behöver framtidsbilder och arkitekter och stadsplanerare som engagerar sig också i små samhällen. Det har man förvisso också gjort, men engagemanget har främst handlat om hur man kan facilitera processer där samhällen krymper.

Carlow vill utmana detta och inbjuder istället till att utveckla framåtsyftande strategier där mindre samhällen och landsbygd samverkar i nätverk. Med ett sådant arbete formuleras visioner för landsbygden, inte fiktioner om den och det tror jag även den urbana normen kan dra nytta av.