Adolf Loos berömda byggnad på Michaelerplatz i Wien. Foto: Karin Andersson.
Schwedenplats i Wien. Foto: Karin Andersson.
RUINER MINNER OM FRAMTIDEN
På tre dagar såg jag inte ett enda träd. Wiens historiska kärna innanför Ringstraße är en enda stor stenöken. Allt är beige. Alla byggnader ser likadana ut. Alla människor ser likadana ut.
Det slog mig först när jag slutligen åkte till Schwedenplats, ett mindre torg precis i norra kanten av den äldre stadskärnan, där Donaukanalen slingrar sig. Det går trappor till en nedsänkt strandbank på insidan av kanalens höga murar. Där nere hände något helt annat. Där fanns unga människor! Där fanns solstolar på en ditforslad sandstrand! Pappersbägare från uppätna glassar låg slängda på marken! Grafitti! För första gången såg jag färg och liv. Istället för traditionstyngd arkitektur såg jag framtid och medverkande.
I nya städer fotograferar jag ofta det som de andra turisterna vänder ryggen till. I New York var jag mer intresserad av hur byggnaderna för social housing fungerade än den fantastiskt turisttäta Manhattan Bridge. I Wien slå mitt hjärta ett extra slag när jag får se platser där det syns att människor faktiskt lever.
I Wien finns den byggnad som ofta sägs vara starten för modernistisk arkitektur. Vid Michaelerplatz, mitt emot Spanska Ridskolan, ligger byggnaden av Adolf Loos från 1911. Med sin släta fasad och marmorklädda bottenvåning bryter den mot Wiens ornamentstyngda bebyggelse och påminner mig, likt glassätarna på Schwedenplants, om att hela världen inte uppstod vid samma tid, att tiden förändrar människan och att människan förändrar tiden.
Men framför Loos banbrytande byggnad finns det som får mig att verkligen se tidens gång. Som en stor rektangulär portal till en helt annan tid ligger en arkeologisk utgrävning blottad för mig och mina medtursiter. Vi ser rester av romersk bebyggelse och får veta att den sträcker sig lågt ut under stora delar av dagens Wien.
Kulturhistoria är inte enbart en bild av historien. Den är också en portal till framtiden. I Wien är den en påminnelse om att världen förändras. En påminnelse jag välkomnar där jag står mitt i en stad som vid första anblick ser ut att vara uppförd över en enda natt.
Karin Andersson
Landskapsarkitekt
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar