I Envikens förskola, Falun, bygger barnen sina egna hinderbanor. Foto: Titti Olsson
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever.
Människor älskar utmaningar. Vi älskar att sätta saker och ting på spel, att driva oss själva till den yttersta gränsen för att överträffa våra egna förmågor. Vi satsar pengar i projekt och ger oss in i nya sammanhang och relationer. Vi vill våga ännu mer, stå ut ännu längre, ta i lite till, för att vinna någonting aldrig tidigare uppnått. Vi tar risker. Går det åt pipsvängen har vi alltid lärt oss någonting. Sen gör vi nya försök. Vi beundrar dem som vågar. Eller hur?
Hur kan det då komma sig att det i Sverige råder ett klimat, där vi överbeskyddar våra barn så till den milda grad när det gäller lekmiljöer utomhus i förskolor och skolor, att vi berövar dem möjligheten att under leken – det tillstånd som är det självklara för barn – utmana sig själva? Att få en eller annan blessyr tränar en helt nödvändig förmåga: att möta livet.
David Eager är ingenjör och professor i maskinteknologi vid University of Technology i Sydney. Han är säkerhetsexpert för lek- och nöjesfältsutrustning, därtill bergsklättrare, och ger intrycket att vara en genuint lekfull person. Härom veckan var han i Sverige och kollade säkerheten på Helix, Lisebergs nya berg- och dalbanan. Han berättar förtjust att han åkte den fem – eller var det till och med sju? – gånger kvällen innan han står i en föreläsningssal på Astronomicentrum på Lunds universitet och pratar om säkerhet på lekplatser.
Hans föreläsning heter Who dares wins – paradox of risk in play, det vill säga Den som vågar vinner – det paradoxala med risker i leken. Och så säger han: ”Jag förstår inte varför ni i Sverige har bjudit in mig – Sverige är väl verkligen ett land som värnar barns lek?” Ja, Sverige var internationellt sett länge ett föregångsland när det gällde att skapa attraktiva lekmiljöer för barn. Men det var längesedan. När professor Eager av åhörarna invigs i den svenska situationen säger han: ”Er syn på risktagande och lek går ju bakåt! Idag verkar ni vara där vi i Australien befann oss för tio år sedan.”
För tio år sedan hände en förfärlig olycka med tragisk utgång i Australien: ett par unga människor var ute och surfade, drogpåverkade. En av dem skadades allvarligt. Och stämde staten, som fick punga ut med en gigantisk ersättning. Det var vändpunkten. Kunde det vara så illa att unga människor inte kan bedöma risker längre? Det är inte rimligt att frånhända sig ansvaret för sina egna handlingar, resonerade man. Händelsen medförde en lagändring. Idag följer man samma EU-standard för lekredskap som vi gör i Sverige – och tycker att standarden erbjuder en massa nya möjligheter, inte förbud!
I Swanson Primary School i Auckland, Nya Zeeland, satte rektor Bruce McLachlan för några år sedan ner foten och ifrågasatte skolans egna regler: ”Men varför säger vi nej till allting?” frågade han sig. Skolan kastade regelboken. Barnen tilläts att åka skateboard, klättra i träd och på staket, springa barfota och leka yviga lekar med hemmagjorda vapen. Skolgården utrustades med löst material att utforska och bygga med. En sak gäller dock: Barnen får inte ha ihjäl varandra.
Forskare vid Auckland University of Technology och Otago University gjorde en studie på skolan i syfte att se vad som främjar aktiv lek hos barn. Studien, som avslutades 2013, kunde visa att skadorna blivit färre, att vandalism och mobbning minskat. Och lärarna kunde konstatera att barnen kommer till lektionerna redo att lära – med större fokus och motivation.
Att utmana sig själv och kalkylera med risker utvecklar barnets hjärna. Detta är ingenting man kan lära ut till barn, eller som barn kan lära sig själva genom att se på teve. Det kan bara ske genom egna erfarenheter, säger Grant Schofield, professor och folkhälsovetare vid Auckland University of Technology, som lett teamet bakom studien, i en intervju för nätsidan Schools improvement.
– De måste helt enkelt ut och prova!
Se en film om skolan i Aukland och forskningen här:
https://www.youtube.com/watch?v=qG2MhjBOSLQ
Titti Olsson, Movium
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.