Referenser mm från David Eagers seminarium
Jag samlade lite fler länkar efter seminariet från David Eagers referenslista och några andra länkar påhttp://www2.fysik.org/lekplatsfysik/sakerhet/
I Envikens förskola, Falun, bygger barnen sina egna hinderbanor. Foto: Titti Olsson
Krönika
Risktagande utvecklar hjärnan
Publicerad 22 oktober 2015
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever.
Människor älskar utmaningar. Vi älskar att sätta saker och ting på spel, att driva oss själva till den yttersta gränsen för att överträffa våra egna förmågor. Vi satsar pengar i projekt och ger oss in i nya sammanhang och relationer. Vi vill våga ännu mer, stå ut ännu längre, ta i lite till, för att vinna någonting aldrig tidigare uppnått. Vi tar risker. Går det åt pipsvängen har vi alltid lärt oss någonting. Sen gör vi nya försök. Vi beundrar dem som vågar. Eller hur?
Hur kan det då komma sig att det i Sverige råder ett klimat, där vi överbeskyddar våra barn så till den milda grad när det gäller lekmiljöer utomhus i förskolor och skolor, att vi berövar dem möjligheten att under leken – det tillstånd som är det självklara för barn – utmana sig själva? Att få en eller annan blessyr tränar en helt nödvändig förmåga: att möta livet.
David Eager är ingenjör och professor i maskinteknologi vid University of Technology i Sydney. Han är säkerhetsexpert för lek- och nöjesfältsutrustning, därtill bergsklättrare, och ger intrycket att vara en genuint lekfull person. Härom veckan var han i Sverige och kollade säkerheten på Helix, Lisebergs nya berg- och dalbanan. Han berättar förtjust att han åkte den fem – eller var det till och med sju? – gånger kvällen innan han står i en föreläsningssal på Astronomicentrum på Lunds universitet och pratar om säkerhet på lekplatser.
Hans föreläsning heter Who dares wins – paradox of risk in play, det vill säga Den som vågar vinner – det paradoxala med risker i leken. Och så säger han: ”Jag förstår inte varför ni i Sverige har bjudit in mig – Sverige är väl verkligen ett land som värnar barns lek?” Ja, Sverige var internationellt sett länge ett föregångsland när det gällde att skapa attraktiva lekmiljöer för barn. Men det var längesedan. När professor Eager av åhörarna invigs i den svenska situationen säger han: ”Er syn på risktagande och lek går ju bakåt! Idag verkar ni vara där vi i Australien befann oss för tio år sedan.”
För tio år sedan hände en förfärlig olycka med tragisk utgång i Australien: ett par unga människor var ute och surfade, drogpåverkade. En av dem skadades allvarligt. Och stämde staten, som fick punga ut med en gigantisk ersättning. Det var vändpunkten. Kunde det vara så illa att unga människor inte kan bedöma risker längre? Det är inte rimligt att frånhända sig ansvaret för sina egna handlingar, resonerade man. Händelsen medförde en lagändring. Idag följer man samma EU-standard för lekredskap som vi gör i Sverige – och tycker att standarden erbjuder en massa nya möjligheter, inte förbud!
I Swanson Primary School i Auckland, Nya Zeeland, satte rektor Bruce McLachlan för några år sedan ner foten och ifrågasatte skolans egna regler: ”Men varför säger vi nej till allting?” frågade han sig. Skolan kastade regelboken. Barnen tilläts att åka skateboard, klättra i träd och på staket, springa barfota och leka yviga lekar med hemmagjorda vapen. Skolgården utrustades med löst material att utforska och bygga med. En sak gäller dock: Barnen får inte ha ihjäl varandra.
Forskare vid Auckland University of Technology och Otago University gjorde en studie på skolan i syfte att se vad som främjar aktiv lek hos barn. Studien, som avslutades 2013, kunde visa att skadorna blivit färre, att vandalism och mobbning minskat. Och lärarna kunde konstatera att barnen kommer till lektionerna redo att lära – med större fokus och motivation.
Att utmana sig själv och kalkylera med risker utvecklar barnets hjärna. Detta är ingenting man kan lära ut till barn, eller som barn kan lära sig själva genom att se på teve. Det kan bara ske genom egna erfarenheter, säger Grant Schofield, professor och folkhälsovetare vid Auckland University of Technology, som lett teamet bakom studien, i en intervju för nätsidan Schools improvement.
– De måste helt enkelt ut och prova!
Se en film om skolan i Aukland och forskningen här:
https://www.youtube.com/watch?v=qG2MhjBOSLQ
Titti Olsson, Movium
Kommentarer
Utomhuspedagogik!
Tack Titti!
Du pekar på en mycket viktig trend som har "smittat" av sig i Sverige och Scandinavien. Aktuell forsning i Sverige pekar på var de största riskerna finns, i hemmet, i köket, i badkaret, 75% dör i sängen. Fram för "skrubbsårsmetaforen" som Petter Åkerblom myntat. Vi behöver friskare, gladare och mer kreativa barn som också stoppar sand i munnen och kanske även maskar, detta triggrar vårt immunförsvar och ökar serotoninhalterna, gör oss både lyckligare men definitivt friskare på sikt. Allt måste tas med måtta, men denna hysteri för utomhusmiljön faror kräver kompetesnutveckling och medvetna pedagoger som ges möjlghet att ta del av kunskapsutvecklingen ute på fältet. Den kogntiva kunskaspnöd som gäller inom detta område borde kanske tas upp av Uppdrag Granskning! Jag hoppas att vi slipper se barn som utvecklar "kognitiva proteser" som kommer att "glappa" i takt med rädslan för allt som rör sig ute i vårt ännu ganska naturpräglade svenska landskap.
Lekplatsbesiktning
Titti, Jag undrar mer specifikt vad det är som gör att lekmiljöerna har blivit så "skyddade"? Det framgår inte riktigt i texten utan det pekas mer på vad som verkar vara en allmänt vedertagen åsikt om att lekplatser inte är utmanande längre och skyddar barnen för mycket, men det är svårt att förstå vad det gäller. Är det pedagogers syn? Föräldrars? Eller är det hur kommuner och andra försöker anpassa leplatserna efter Standarden för besiktning av lekredskap som "tar i" för mycket? Eller något annat?
Hej Karin, tack för din fråga
Hej Karin, tack för din fråga. Jag tror att vi i Sverige tyvärr tolkar EU-standarden för prefabricerade lekredskap som en lag, vilket det alls inte är. Den kan istället användas som ett stöttande verktyg. Många egenhändigt tillverkade lekredskap har plockats bort på förskolor och skolor med motiveringen att de inte uppfyller kraven i standarden. Istället hade man kunnat förbättra dem så de gör det. Men så sker sällan, barnen blir av med någonting som fanns på gården utan att det ersätts över huvud taget. Rädslan för att det ska hända barnen någonting på våra lekplatser, och att ansvariga ska få skulden för detta, resulterar i en stor likriktning när det gäller utformning och utrustning i lekmiljöer för barn. Risken blir att de blir slätstrukna när de så totalt utgår från ett vuxenperspektiv, att designen får större utrymme än barnens möjlighet att själva vara kreativa och konstruera sina egna möjligheter och utmaningar. De anläggs knappast några bygglekplatser längre i Sverige, det som var idealet för ett antal decennier sedan, där barnen kunde skapa, rasera och omdana sina egna världar. Det vittnar om en radikalt förändrad syn på barns lek, frihet och förmåga att forma sammanhang som speglar deras önskningar och behov.
Lekplatsbesiktning fortsättning
Tackar för svaret. Om jag förstår det rätt så handlar det alltså om en okunskap om hur standarden används? Att istället för att anpassa utrustning utefter säkerhetsföreskrifterna så plockas utrustningen bort? Det är synd när så sker, och onödigt, då det hade kunnat avhjälpas om kunskapen om riskerna hade spridits till de som är med barnen och bygger redskapen. Sedan kan det ju bara byggas till en viss gräns, då föräldrar och andra ickeprofessionella konstruktörer ednast i undantagsfall har kunskapen att kunna bygga en 2,5 meter hög lekställning med rutschkana på ett säkert sätt. När jag pratar säker så menar jag att konstruktionen ex. ska vara så pass stabil att den inte kollapsar då 5 barn är uppe i den eller att mått där barnen kan krypa ut med kroppen först, men fastna med huvudet undviks. För jag vill tro att ingen tycker att det finns ett lekvärde i en konstruktion där barn riskerar att strypas, då detta är en risk som de inte kan förutse på egen hand.
Lekplatssäkerhet
Nejdå, Karin, ingen vill att barn ska strypas och jag tror inte att man bygger en så avancerad lekställning utan att ta hänsyn till säkerhetsaspekter. Men kanske kan en bra lekplats innehålla helt andra ting än just en stor rutschkana. Löst material som barn kan konstruera med själva och få utlopp för sin kreativitet, till exempel. Se bilden i krönikan. Där har barnen utrustats med lastpallar som de själva ordnar sina utmaningar med. Den här hinderbanan - som det just för tillfällen är - kan förändras i all oändlighet och barnen gör konstruktionerna precis så utmanande som de själva vill och behöver just då. Hela tiden sker detta under vuxnas uppsikt, givetvis: detta är på en förskola med mycket kunnig personal, med en inställning till barns lek som gör detta möjligt.
Lekplatsbesiktning
Det är en paradox i detta att förskolor kan kräva att man ska ta bort fullt godkända lekredskap med den subjektiva uppfattningen att den är farlig, för att ett barn slog i huvudet. Och samtidigt belamra gården med begnade båtar, lastpallar, kabeltrummor, avloppsrör i PVC, hemma snickrade lekställningar fulla med snodd- och huvudmått, samt rep upphängda i träd.
Jag rekomenderar att man läser orienteringen i Leksäkerhets standarden EN1176 .
Där står b.l.a:
Att respektera egenskaperna hos barnens lek och det sätt barnen har nytta av sin lek på lekplatsen med
hänseende till utveckling och barnens behov av att lära sig att hantera risker, kan leda till småskador och i
undantagsfall även benbrott. Målet med denna standard är först och främst att motverka skador som leder till
funktionsnedsättningar eller dödsfall.
Men jag möter ofta attityden att man vill sabotera barns fria lek när man talar säkerhet, men jag är inte alls ute efter att curla utan tvärtom, brukar hänvisa till "livets hårda Skola" . (Faller inte alltid i god jord hos föräldrar.)
En skulptörs erfarenheter
När jag för några år sedan (2011-13) gjorde en lekskulptur till en förskola i Nacka, Stockholm, illustrerades artikeln väldigt väl. Tillsammans med landskapsarkitekt planerades gården på ett spännande och roligt sätt, bl a planerade vi att återanvända fällda träd och sprängsten från gården till lekredskap och borgbygge i den del som fortfarande var skog och naturtomt. Men det som hände var istället att inget sådant fick göras: kring de fällda stockarna och stenarna skulle vi tvingas anlägga en "mjukgjord fallsäker skyddszon" på ömse sidor = mjuk asfalt - medan det å andra sidan inte fanns något krav på att ta hand om vid fällda träd med rotvältor (som ju kan vara riktigt farligt). Så det fick vi ge upp, tyvärr. När det då kom till lekskulpturerna inne på gården gjorde den nitiske inspektören allt för att hitta fel. Lokalen klarade sig på håret då jag gjort de långa men mjukt rundade öronen så pass tjocka att hans testcylindrar inte gick helt över dem... med en fast konstruktion med mycket spetsiga hörn (35-40 grader) på det omkringliggande trädäcket fick passera med motivationen att det var ett slags bänkar, och det gick inte in under hans säkerhetsinspektion. Inget barn har hittills gjort sig illa på skulpturerna, men "bänkarna" var de tvungna att montera ner eftersom barnen gjorde sig illa på dem dagligen. Jag vet inte om Nacka kommun har en egen tolkning, men jag förstod det som att lagstiftningen skärpts från det att vi börjat rita på det 2010 till det var klart 2013? Skulle vara intressant att höra vad som är lag och vad som är rekommendationer! Och vad som varierar mellan olika kommuner, eftersom jag arbetar över hela landet.
Krönika
Solens mörka sida
Publicerad 3 februari 2016
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Krönika
Den visuella och sinnliga grönskan
Publicerad 15 december 2015
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Krönika
Vad är det som låter i staden?
Publicerad 10 december 2015
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Krönika
Förklädd stad
Publicerad 12 november 2015
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
Krönika
För innovation krävs möjlighet till möten
Publicerad 4 november 2015
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Krönika
Risktagande utvecklar hjärnan
Publicerad 22 oktober 2015
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Krönika
Offentliga platser – för alla
Publicerad 8 oktober 2015
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Krönika
Plant bamboo in your head
Publicerad 1 oktober 2015
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
Krönika
”Let’s call it a test!”
Publicerad 15 september 2015
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Krönika
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Publicerad 4 juni 2015
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Krönika
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Publicerad 27 maj 2015
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
Krönika
När flyttar en stad?
Publicerad 14 maj 2015
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar