I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videoverk Annorstädes är reklamen bortretuscherad. Foto: Karin Andersson.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam. Den är bortretuscherad. Flera städer gör likadant i verkligheten.
Det är ett viktigt politiskt budskap att ha konst istället för reklam på väggarna, säger konstnären Tania Ruiz Gutierrez i en intervju om sitt verk Annorstädes, en videoinstallation som projiceras på väggarna i Citytunnels station på Malmö C. Hon menar att perrongen är en offentlig plats för stadens medborgare och inte en kommersiell yta. Även i verkets videor som filmats över hela världen under flera års tid saknas reklam. Den är varsamt bortredigerad, på uppdrag av beställaren. Att hålla Citytunnelns stationer fria från reklam är ett medvetet val.
I mångmiljonstaden Sao Paolo i Brasilien är reklam på stadens gator och torg förbjuden sedan 2006. The Clean City Law antogs bland annat för att motverka visuell förorening av staden. Inga affischtavlor syns, inte heller någon reklam på bussar och taxibilar. På foton från Sao Paolo tycker jag att staden nästan ser post-apokalyptisk ut, så van är jag vid att en stad med människor också innehåller en mängd reklam. Som om reklamen var beviset för en levande stad. När förbudet infördes och stadens 15 000 affischtavlor togs ner varnades det för negativa ekonomiska konsekvenser och att tusentals människor skulle förlora sina jobb.
Men lagen mottogs också positivt av invånare som upplevde att de nu kunde se och uppleva sin stads arkitektur och historia, när byggnader inte täcktes av reklam. Utan den läste de staden på ett annat sätt. Men i motkampanjer hävdades att reklam också var kultur, och därför ett viktigt inslag i stadsrummet. Idag är reklamen sakta på väg tillbaka till Sao Paolo.
Grenoble i Frankrike säger vid årsskiftet upp avtalet med det världsomspännande företaget JCDecaux som äger nästan en halv miljon reklamtavlor över hela världen. Stadens borgmästare menar att reklamen inte längre korresponderar med invånarnas förväntningar på det offentliga rummet. Men staden väljer en mer aktiv borttagandeprocess än Sao Paolo – de ersätter reklamen med träd och erbjuder stadens invånare att använda platser som tidigare var reserverade för annonsering.
Diskussionen om reklamens vara eller icke vara i det offentliga rummet är pågående. Är den en viktig del av vårt kulturella arv och den kollektiva stadsbilden, eller är den en visuell förorening som lockar till överdriven konsumtion och ohälsosamma kroppsideal?
Avsaknaden av reklam i de offentliga rummen i Tania Ruiz Gutierrezs verk Annorstädes är troligtvis en bidragande faktor till den tidlöshet de filmade platserna förmedlar. Äldre och nyare byggnader samsas med äldre och nyare fordon. Reklamens estetik är en tydlig markör både för en tidsperiod och geografiskt område. Utan den uppstår ett lugn och en närhet som gör att platserna i Annorstädes inte upplevs som så markerat annorlunda. I videoverket konstruerar konstnären de reklamfria platser som hon också vill bidra till att skapa.
Läs om Annorstädes i Tidskriften STAD nummer 1 här >>
Tisdagen den 9 dec är Tania Ruiz Gutierres gäst på släppminglet för nya Tidskriften STAD. Välkommen!
Karin Andersson
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Lägg till ny kommentar