“The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind;

the kind that blindside you at 4 PM on some idle Tuesday.”

Baz Luhrmann,

Everybody’s free (to wear sunscreen)

Jag tänker ibland på en dragning jag var på för några år sedan. Malmö stad presenterade sitt arbete med att identifiera platser där det vore lämpligt att placera utegym. De konstaterade att det sällan var något problem, utegym är inte så platskrävande och gick att få in i de flesta stadsdelar. Utom i den medeltida kärnan, där var det för trångt. Och i de områden vi byggt de senaste decennierna.

Jag tycker det är intressant att para ihop den tanken med resonemangen vi allt oftare hör om att skapa robusta, resilienta städer. Städer som är motståndskraftiga mot en rad kända och okända risker, utmaningar och osäkerheter, ofta kopplade till globala förändringar som klimatförändringarna.

Vi behöver skapa städer som kan anpassas utifrån de utmaningar och situationer som kan uppstå som en följd av detta. Hur ska vi lyckas med det om vi inte ens kan klämma in ett utegym? Samtidigt pekar de senaste rönen på att det är mer troligt att vi har underskattat problemen än tvärtom. Och vi måste fråga oss hur bra koll vi har på de olika utmaningarna och deras följdeffekter och bieffekter.

Jag vet inte hur väl vi lyckats förutse de utmaningar som drabbar våra städer under kommande decennier. Jag tror inte att någon enskild kompetens sitter på svaren. Jag tror att vi i ännu högre grad kommer att behöva samarbeta över discipliner, sektorer och ansvarsområden.

Jag tror inte att vi kommer att fortsätta transportera problemen långt bort för att lösa dem där. Jag tror att vi i högre grad kommer att lösa dem lokalt/regionalt, på plats.

Jag tror inte heller att det kommer att räcka med olika tekniska lösningar. Jag tror att vi i ännu högre grad kommer att behöva dra nytta av naturen i våra lösningar – ”ekosystemtjänsterna”. Då kommer det att krävas utrymme ovan jord. Naturen – träd, växter, djur – måste få plats.

Och jag tror att framtida energikällor, nya infrastrukturer, serverhallar och drönarstationer har en sak gemensamt med de lösningar som kommer att vara nödvändiga: de behöver också plats.

Vågar vi lita på att vi idag har koll på vad som kommer att behövas om tjugo, trettio, femtio år? Eller borde vi skapa samhällen med lite mer marginal, lite mer flexibla städer med lite mer utrymme för åtgärder som kan möta de utmaningar som står för dörren?

Jag tänker ibland på en dikt vi läste på gymnasiet, ”Innestängd” av Ingemar Leckius. Om jag minns rätt fick den på lektionen representera 1950-talets absurdism och mörka humor.

”Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokosnöt”, börjar den. Han berättar om sitt instängda liv och hur han så småningom också dör där inne i nöten. År senare öppnar någon nöten och hittar hans förkrympta skelett inuti. De börjar febrilt knäcka alla kokosnötter de kan hitta, för att se om det finns fler instängda människor.

”Lönlöst! Meningslöst! Bortkastad tid!

En människa som bor och lever i en kokosnöt! Sådant händer en gång på millionen!

När vi bygger idag så önskar jag att vi ger framtida generationer möjlighet att möta de utmaningar som de kommer att ställas inför. Kanske har vi koll. Kanske har vi fullt upp med kokosnöten – och har ännu inte upptäckt ekollonet?