Smäcker bro byggd av snabbväxande bambu leder över ravin invid skolbyggnader på Bali. Foto: Petter Åkerblom
Nyfiken elev demonstrerar medicinalväxter. Foto: Petter Åkerblom
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
Bron är häpnadsväckande smäcker trots att den bärs upp av bamburör grova som kraftledningsstolpar. ”Inte äldre än 4-5 år när de skördades”, garanterar Ewe Jin Low, chefsarkitekten bakom skolans alla bambubyggnader. Gudars skymning vad bambu växer snabbt! Att bygga i naturmaterial, och särskilt bambu, är för en självklarhet. Ritningar har man slutat med, istället bygger man skalenliga modeller och bygger utifrån dem. Hur kan man bygga utan ritningar? Ewe Jin Low svarar gåtfullt: ”Just plant bamboo in your heads”.
Green School Bali ligger i en skog i skuggan av gröna blad. Här finns fyra hundra elever och ett sextiotal lärare. Klassrummen saknar väggar och naturen hörs ständigt brusa, kvittra och mua (ja, man har egna kor också). På skolan lever man som man lär. Eleverna engageras i praktiskt miljöarbete. De odlar sin egen mat; mer än hälften av skollunchen är egenproducerad) och de sorterar avfall och komposterar (grönt avfall blandas med brunt, och efter besök på torrtoaletten täcker man sina lämningar med torrt bambuflis).
Detta skrivs från konferensen Inspiring School Grounds här på Bali, där femton länder är representerade. Trenden över hela världen är tydlig: både i rika och fattigare länder ska skolan göra kretsloppen levande. Barn och unga är självklara kuggar i miljöarbetet för att lära känna människans roll och härjningar i naturen. Skolan ska med elevernas hjälp utvecklas till en modell av det hållbara samhället.
Här kommer klimatförändringarna till oväntad hjälp. Eftersom skolan är den näst största markinnehavaren i många amerikanska städer, förbereds skolgårdarna för att svälja stora vattenmängder vid kraftiga regn. Hårdgjorda ytor ersätts därigenom av gröngjorda ytor med lövskugga. Det är vanligt att samtidigt göra plats för odlingar. Detta belastar sällan skolans budget. Skälet är att staden måste hitta platser och tekniska lösningar för att klara klimatförändringarna. Skolgårdarna är många, fortfarande relativt stora och därför lämpliga för detta slags ekosystemtjänst.
Men vad är i fokus för länder som Indonesien? Uppemot 80 % av virkesuttaget är fortfarande illegalt. Jorden eroderar och många vattendrag är så förorenade att man inte kan bada längre. Trafiken är en salig soppa av bilar och mopeder. Inte en cykel i sikte. Men på de skolor vi besöker, där visar eleverna vägen. Här planteras träd, köks- och medicinalväxter.
På skolan SMAN5 Senior High School i Denpasar jäser eleverna frukter och omvandlar resultatet till ett blåfärgat utomordentligt etanoldoftande biobränsle. Det lyser i fjortonåringarnas ögon när de i sina vita rockar demonstrerar hela processen från frukt till flaska. ”Det vi gör med våra händer leder till de färdigheter som får ungdomarna att hantera framtiden med förstånd. Därför är naturen hos oss närvarande både fysiskt och sinnligt. Något annat har vi inte råd med”, säger deras lärare Pytu Suartika.
Stillsamt undrar jag: Hur ska en skola i Sverige se ut där vi inte bara reproducerar det vi redan vet, utan där eleverna också utvecklar egna färdigheter som kan bidra till ett hållbart samhälle – på riktigt?
Petter Åkerblom, Movium
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Lägg till ny kommentar