H+
Du är rätt på det! Jag är stolt!
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
En del av mina värderingar har ändrats och staden likaså. Norra hamnen blev bättre än vad jag hade trott och staden har fått ett campus och ett stort intressant kulturhus. Men fortfarande saknas det där svårdefinierade ”spännande”! När jag fick chansen att utveckla Oslopiren till ett aktivitetsområde för gräsrotsinitiativ kändes det som stadens försvunna pusselbit äntligen skulle kunna hittas. Men hur planerar man för gräsrötter? Hur planerar man för det oplanerade, spontana och oförutsägbara? Hur utformar man ett bygglov för det man inte vet?
Hela tanken med att planera för det oplanerade går liksom på tvärs med de processer och verktyg vi har som stadsplanerare. Svaret på det är, tror jag, tillfälligt. Premissen för projektet är att vi har 8-10 år på oss att utforska vad som är möjligt att göra innan byggkranarna kommer fram igen, i stadens största stadsbyggnadsprojekt H+. Genom tillfällighetens kostym blir det möjligt att tänja på mentala gränser och ordnande processer. Ett av våra ledord är att testa, det gäller lika mycket oss inom staden som invånarna. Vi testar ett nytt sätt att planera och uppmanar andra att testa sina idéer. Vi säger ja först och utvärderar sedan.
Ett sätt att uppnå social hållbarhet är att släppa på kontrollen och programmeringen av ytor. Att försöka uppnå självorganiserande platser och öka deltagandet. Det är ganska lätt att tänka och prata om men en stor utmaning att lyckas. Svåra frågor som ansvar, säkerhet, makt och risk måste hanteras. Men jag tror det finns ett stort behov av att knuffa balansvågen från det ordnade mot det oordnade och på så sätt fördjupa det demokratiska samtalet. Hur långt det ska knuffas vet man bara om man försöker.
Projektet Pixla Piren öppnar i maj 2016 och ska aldrig bli färdigt. Vi har fyllt området på drygt 20.000 m2 med pixlar om 100 m2 som invånarna kan ”annektera” och fylla med liv. Att pixla är en uppmaning att testa sina idéer, för en dag eller flera år. Vi från staden är möjliggörare, inte utförare. Det är gratis för okommersiella aktörer. Man kommer kunna låna verktyg och återbrukade materiel. Jag ser ett jungfruligt land som bara väntar på spännande initiativ och ”nybyggaranda”. En ny möjlighet har öppnats i staden. Kanske skulle flytta hem igen…
Alfred Nerhagen
Landskapsarkitekt och projektledare för Pixla Piren
Helsingborgs stad
H+
Du är rätt på det! Jag är stolt!
Folkets hamn
Heja dig, Alfred ;-)!!!
Movium kavlar upp ärmarna inför nya utmaningar under hösten. På programmet står parnterskapsträffar, internationella konferenser, resor, spaningar och nya visioner!
Tillfälliga aktiviteter, medskapande och nya aktörskonstellationer tar plats i stadsutvecklingsprocesser. Det pratas just nu mycket om “urban commons” eller fritt översatt till svenska, urbana allmänningar.
Den nya staden växer fram i Kiruna – men på en plats där ingen velat ha en stad tidigare. Dödens dal, kallas den av belackarna.
I mitten av maj träffades Tankesmedjan Moviums ledningsråd för att spana efter trender och framtidsfrågor. Nyfiken? >>
Är det möjligt att designa med en känslighet för sociala processer, kanske till och med skapa möjlighet för integration och givande sociala möten? Det frågar sig fyra blivande landskapsarkitekter som nyligen arrangerade Landskapsarkitekturdagen med temat Merging landscapes på SLU i Alnarp.
Synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext, skriver Anna Lenninger.
Fredrik Jergmo har kört laddhybrid i några veckor och funderar över elbilens roll i våra städer i framtiden.
Kerstin Nilermark reste till Japan första gången 2009, och drömmer därefter alltid om nästa Japanresa. Läs hennes krönika om mötet med Japan.
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
SLU Alnarp
Tankesmedjan Movium
Box 190
234 22 Lomma
movium@slu.se
Bli kund >>
Lägg till ny kommentar