När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.

En del av mina värderingar har ändrats och staden likaså. Norra hamnen blev bättre än vad jag hade trott och staden har fått ett campus och ett stort intressant kulturhus. Men fortfarande saknas det där svårdefinierade ”spännande”! När jag fick chansen att utveckla Oslopiren till ett aktivitetsområde för gräsrotsinitiativ kändes det som stadens försvunna pusselbit äntligen skulle kunna hittas. Men hur planerar man för gräsrötter? Hur planerar man för det oplanerade, spontana och oförutsägbara? Hur utformar man ett bygglov för det man inte vet?

Hela tanken med att planera för det oplanerade går liksom på tvärs med de processer och verktyg vi har som stadsplanerare. Svaret på det är, tror jag, tillfälligt. Premissen för projektet är att vi har 8-10 år på oss att utforska vad som är möjligt att göra innan byggkranarna kommer fram igen, i stadens största stadsbyggnadsprojekt H+. Genom tillfällighetens kostym blir det möjligt att tänja på mentala gränser och ordnande processer. Ett av våra ledord är att testa, det gäller lika mycket oss inom staden som invånarna. Vi testar ett nytt sätt att planera och uppmanar andra att testa sina idéer. Vi säger ja först och utvärderar sedan.

Ett sätt att uppnå social hållbarhet är att släppa på kontrollen och programmeringen av ytor. Att försöka uppnå självorganiserande platser och öka deltagandet. Det är ganska lätt att tänka och prata om men en stor utmaning att lyckas. Svåra frågor som ansvar, säkerhet, makt och risk måste hanteras. Men jag tror det finns ett stort behov av att knuffa balansvågen från det ordnade mot det oordnade och på så sätt fördjupa det demokratiska samtalet. Hur långt det ska knuffas vet man bara om man försöker.

Projektet Pixla Piren öppnar i maj 2016 och ska aldrig bli färdigt. Vi har fyllt området på drygt 20.000 m2 med pixlar om 100 m2 som invånarna kan ”annektera” och fylla med liv. Att pixla är en uppmaning att testa sina idéer, för en dag eller flera år. Vi från staden är möjliggörare, inte utförare. Det är gratis för okommersiella aktörer. Man kommer kunna låna verktyg och återbrukade materiel. Jag ser ett jungfruligt land som bara väntar på spännande initiativ och ”nybyggaranda”. En ny möjlighet har öppnats i staden. Kanske skulle flytta hem igen…