movium.slu.se

Kretsloppshuset med stall. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Lennart Pranter, gårdens egen byggare. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Barn och vuxna bygger tillsammans gårdens olika hus. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Sankt Hansgården. Foto: Titti Olsson.

Krönika

Pedagogisk modell för levande samhälle

Publicerad 17 november 2017

Vi kom inte hit för att bygga ett samhälle. Vi kom hit för att leva ett liv med varandra, skriver författaren Kerstin Ekman. Frågan om samhällsplaneringen ska syssla med byggande eller med mänsklig samlevnad har diskuterats många gånger och med jämna mellanrum. I en tid präglad av global rörelse och förändring – kanske på många sätt mer omvälvande än någonsin tidigare i historien – växer också oron för vad som ska hända. Med oro följer bristande tillit och misstänksamhet ner på individnivå. Det gör frågan om vad det är att skapa och bygga ett samhälle högaktuell. Just nu behövs det mer än någonsin skapas sammanhang i samhället. Det behövs sociala innovationer där gemenskap, samhörighet, kreativitet och tillit är grundpelare.

 

Jag tänker på allt detta när jag kommer till Sankt Hansgården i Lund. Sankt Hansgården är en stadsgård i 70-talsstadsdelen Norra Fäladen, i kanten av rekreationsområdet Sankt Hans backar, som ursprungligen är en soptipp. 1967 omvandlades tippen till ett kuperat grönområde – Monte Compostii i folkmun. Jag har varit där många gånger. Och när jag kommer dit brukar jag tänka: det är som att gå in i en annan värld. Jag tänker på platser i Berlin som jag besökt, där kreativitet och social hemhörighet känns direkt och inpå bara huden, där en organisk ordning råder, där lekfullhet är ett signum.

 

Men så fånigt, tänker jag sedan: Detta är ju Lund. Varför jämföra det med en annan stad – detta finns här, i min hemstad, en stadsgård som är en plats som är sig själv nog och inte behöver liknas vid någonting annat än just sig själv. Hit kommer ju hela världen bokstavligen på studiebesök, människor kommer från olika länder och från en rad kontinenter. Detta är inget okänt ställe, tvärtom.

 

Uppförd som en klassisk bygglek med djurhållning, anlagd då bostadsområdet växte fram på 70-talet, har verksamheten genomgått flera transformationer och är idag en fritidsklubb. Läsåret 2016–17 är 230 barn i åldern 10–12 inskrivna. Det händer att unga personer hänger kvar här ända upp i gymnasieåldern. Här kan man nämligen ha sin kanin i stallet, och bara för att man slutat mellanstadiet betyder inte det att kaninen måste flytta. Ungdomarna som kommer hit trots att de slutat i fritidsklubben ses som en styrka och ett tillskott i verksamheten, och bidrar till trygghet och vänskap – ja de äldre står för ett slags mentorskap. Verksamhetens mål är, förutom att skapa trygghet och omsorg för barnen som vistas här på sin fritid, att få unga medborgare att förstå att vi människor inte är någonting som står utanför ekosystemet utan måste kunna agera och fungera i samklang med både människor, djur och natur för att kunna leva på ett hållbart sätt i ett framtida samhälle.

 

Det pedagogiska verktyget är permakulturens systematiska odlingssätt, där de växter som odlas utgår från det människan behöver, ordnade i en uppbyggnad så att de olika växtskikten samspelar, stödjer och gynnar varandra: skogsträdgården med fruktträd, i nästa skikt bärbuskar och perenner och i det tredje lökväxter och marktäckare. Gården håller egna får liksom utrotningshotade raser av höns, getter och kaniner och bedriver avel i ett samarbete med olika genbanker. All mat lagas på plats och är vegetarisk förutom det fårkött som serveras då de egna djuren slaktas. Alla inslag i den fysiska miljön är pedagogiska hjälpmedel – från djurhagar, hönshus och stall till odlingar, eldplatser och vildare skogspartier.

 

Tro nu inte att Sankt Hansgården bara vänder sig till skolan – alla skolor i Lunds stad kan komma dit och arbeta tematiskt – nej, den här platsen fungerar som ett resurscentrum för hela stadsdelen och för alla andra som kommer dit för att besöka rekreationsområdet. Det är öppet för allmänheten både vardagar och söndagar.

 

Här finns unika miljöer som byggts upp sedan mitten av 1990-talet. Här arbetar man med handen som verktyg. Kretsloppshuset har rests av barnen tillsammans med hantverkare Lennart Pranter, sedan decennier verksam på gården. Huset är uppfört av timmer, lera och halm, helt utifrån lokal byggtradition. Halva huset är stall med plats för 35 kaniner – barnens egna – andra halvan är ett glasat växthus med en massugn, som tack vare sin konstruktion släpper ut minimalt med giftiga rökgaser. Där sprakar elden så snart det finns behov. Växthusdelen är utrustad med bänkar och bord för pedagogisk verksamhet. Omsorgen är tydlig även här – inomhusväxterna är valda för att skapa en estetiskt tilltalande och ombonad miljö.

 

Allt i den här verksamheten handlar om att förstå lokal kultur och tradition, villkoren för ett liv. Det är en pedagogisk modell och samtidigt högst verklig verksamhet. Det blir ett samhälle i miniatyr, så som det skulle kunna fungera även i större skala. En sann community. Det är ett exempel på vad vi kan göra, vad vi redan har, och behöver mer av. Tyvärr har jag aldrig besökt gården utan att mötas av ett mått av frustration från dem som leder verksamheten här, frustration över att det finns ett förhållandevis litet stöd från den egna kommunen i form av ekonomiska medel. Det som inte byggts och uppförts av fastighetsförvaltaren, Lundafastigheter, kan nämligen inte heller underhållas av förvaltaren, är förhållningssättet.

 

Kretsloppshuset behöver ett nytt tak, det måste fixas för att huset ska bibehållas. Liksom andra byggnader som barn och vuxna uppfört tillsammans här. Marianne Larsen Charalabidou, Sankt Hansgårdens föreståndare sedan 1991, berättar att personalen får omfördela medel som ska gå till den pedagogiska verksamheten för att klara underhållet. Kompetensen finns ju på gården, men hur kan det vara så stelbent att man inte kan skjuta till medel från annat håll för en så värdefull miljö? Hur länge tror man att man kan behålla kreativa personer i en verksamhet om de inte får stöd och gehör? Vem orkar i längden utan visad uppskattning? Det framstår mest av allt som ett av kommunen iscensatt långsamt förfall. Det är allt annat än bra.

 

Hör upp, Lunds kommun! En pedagogisk modell för ett framtida samhälle där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, är redan här, den finns inom den egna kommungränsen! Se den! Ta hand om guldkornen innan det är för sent!

Läs mer: lund.se/st-hansgarden

 

Fotnot:

Sankt Hansgården finns med som ett bland många svenska och internationella goda exempel i Tankesmedjan Moviums kommande bok Urbana ekosystemtjänster – arbeta med naturen för urbana livsmiljöer. Boken ges ut i samarbete med Naturvårdsverket. Planerad utgivning våren 2018.

TITTI OLSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor