I helgen avslutades Archfilmfestival i Lund. Den nio dagar långa festivalen som arrangerads för femte året i rad är norra Europas enda arkitekturfilmfestival, enligt projektledaren Elzbieta Brunnberg.

Under festivalen visas dokumentärer där arkitekter berättar om sin uppgift och sina verk, och där brännande aktuella stadsplaneringsfrågor står i fokus. Det visas också spelfilmer som gått på bio och som festivalbesökarna i många fall redan sett. Filmerna är nämligen sällan nya. Men att se dem igen, och sätta in själva staden på rollistan bland alla skådespelare, det är att delvis se dem på nytt.

Paris i centrum 

Så är det med Cédric Klapisch film Paris. Den är inspelad i 20:e arrondissementet, en genuin och mångkulturell arbetarstadsdel. I centrum står en ung dansare, som visar sig ha ett odugligt hjärta. Han blir bokstavligen instängd, både i sig själv och i sin lägenhet, medan alla andra möten människor emellan sker ute i staden.

Det är höst. Paris ackompanjeras av brungula toner. Det blir också vinter, och snön faller, men aldrig sommar, aldrig insmickrande turistsäsong.

Stadens gestalter

Stadens historia gestaltas av universitetsläraren. För honom är staden som ett museum. Men han hanterar inte sin nutid lika väl, blir inte en del av staden på samma vis som den unga elev han förälskar sig i. Han står utanför och ser in genom kaféfönstret, ser hennes liv, där han inte har en plats.

Här finns också framtiden i form av en känslosam arkitekt som bygger ett högt hus som sträcker sig mot himlen. Men han vet inte riktigt vad han gör med staden. I en mardröm förvandlas han själv till en av figurerna i sin egen 3D-modell. Han rusar runt i bygghjälm och randig pyjamas, riden av ångest, och passar föga in – sådant finns som bekant aldrig i 3D-modellerna där de leende, till synes evigt flanerande människorna befolkar gatorna.

Dansaren är gentrifieringsprocessen 

Den annalkande gentrifieringsprocessen finns också med, personifierad av centralgestalten själv, dansaren, och hans vänner från Moulin Rouge. Hans syster, socialarbetaren, representerar det stadsdelen varit så länge, en stadsdel för socialt utsatta och för vanliga människor i vanliga omständigheter.

Var och en av dessa varmt och ömsint skildrade personer står någon gång i filmen och blickar ut över staden. De hämtar in den, de är en del av den. Inte minst tydligt är det i den sjuke dansarens fall. I väntan på en hjärttransplantation hämtar han kraft att leva från sin balkong, där han odlar växter och ser människorna på gatan och fantiserar ihop berättelser om deras liv. I diset kan man ana att han bor granne med kyrkogården Pére-Lachaise, de dödas stad. Han kommer inte undan den utan möter den var gång han går ut på balkongen.

Analkande vår?

Vi får inte veta hur det går. Filmen slutar med att dansaren ligger i baksätet i en taxi och ler. På väg till sjukhuset, det är vägbyggen och demonstrationer, kommer taxin behöva ta en lång omväg, men gör det någonting? Dansarens nya hjärta har kommit. Han passerar porten till Père-Lachaise och himlen är blå över staden – har det inte blivit vår i Paris, trots allt?