
Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov
Parasitarkitektur och balkongtittare
Balkongerna på det hus jag bor i, byggt 1952, är i originalskick och har deltagit i en arkitekturtävling den här hösten. Så många husfasader förvanskas på grund av byten av balkonger, enligt tävlingsarrangörerna. Otympliga plåtlådor får ofta ersätta smäckra balkonger i tidstypiska snitt och material. Husets originalutseende är därmed ett minne blott.
I den ukrainska dokumentärfilmen ”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan råder den rakt omvända ordningen. Under Sovjettiden uppfördes storskaliga, billigt prefabricerade flerfamiljshus, med kostnadsfria men små lägenheter på runt 40 kvadratmeter, utrustade med pyttesmå kök och toaletter – men helt utan förvaringsutrymmen. Att glasa och bygga in sin balkong blev ett sätt att utöka sitt livsrum. Ofta fick balkongen bli förråd med garderober och skåp, en plats att ha cyklar, skidor och barnens leksaker på.
Den ukrainska balkongkulturen grundades redan under 1940-talet då oönskade människor kördes ut från Ukraina och stora lägenheter beslagtogs och delades in i mindre, tänkta för två till tre familjer. Folk byggde då balkonger för att få en egen entré till hemmet. Än idag vittnar en aviserad ”ingång genom balkongen” i lägenhetsannonser om denna epok. En kvinna i filmen sitter på en sådan balkong, som mest liknar en loftgång, och berättar hur balkongen fungerar som mötesplats grannar emellan. Men hon drömmer ibland om att bygga in sin balkong – fast, säger hon, balkongkonstruktionen är gammal; hon är rädd att en inbyggnad skulle bli för tung och falla rakt igenom alla våningsplanen.
Balkongen har kommit att spegla det ukrainska samhället och dess historia. När bostaden inte kan svara på människors önskningar och behov, ja då uppstår de inglasade balkongerna, säger en röst i filmen. Balkongen har avslöjat fattigdom och skuggekonomi. På 60-talet tog byggarbetare med sig kvarlämnat byggmaterial och klädde in sina balkonger med det, eller lämnade material i utbyte mot något annat i den rådande informella bytesekonomin. Rutor från en fabrik som tillverkade bussfönster var omåttligt populära en tid och gav namn åt en alldeles egen typ av balkong: Brovary-balkonger, efter namnet på fabriken som tillverkade bilar med samma namn.
Antropologen Tina Polek i Kiev sitter på sin balkong, som alla intervjuade i filmen. Hon betraktar människors personliga sätt att prägla sina balkonger som ett slags kollektiv arkitektur; tillsammans, men individuellt och helt utan att konsultera varandra, påverkar de boende husens utformning. Idag finns det i landets städer inte en enda av alla dessa, från början ensartade, prefabricerade fasader som liknar den andra.
Att inreda och utforma sin balkong utifrån egna praktiska och ekonomiska möjligheter, sitt tycke och sin smak, är idag alltså en ukrainsk tradition. Att se en balkong som inte är inbyggd eller inglasad väcker misstankar och skvallrar om ett ofärdigt hem. En arkitekt berättar i filmen om ett stiligt flerfamiljshus byggt 2007, där tanken var att skapa öppna vackra terrasser till alla lägenheter, med utsikt över parken. Terrasserna utformades på ett sådant sätt att det tekniskt skulle vara svårt för folk att bygga in dem. 90 procent av hyresgästerna klarade det i alla fall.
Mitt eget liv utspelar sig halvårsvis till stora delar på min 50-talsbalkong i originalskick. När jag slår upp dörrarna i maj stänger jag dem inte igen förrän i september, oktober. Varma, mörka och sammetslena sensommarkvällar är det ute på balkongen jag sitter. Genom de vidöppna balkongdörrarna ser jag på film på teven som står inne i vardagsrummet.
Den som har en balkong har onekligen möjlighet till ett speciellt liv. Balkongen är mellan inne och ute, mellan privat och offentligt. Där kan vi kanske inte direkt ägna oss åt voyeurism – några fönstertittare skulle nog få av oss betrakta oss som – men vi är definitivt balkongtittare. Vi ser det offentliga livet pågå i den lilla skalan i våra kvarter, vi deltar om än på distans.
Antropologen Tina Polek har också en balkong i originalskick med räcken av järnsmide. Hon har fått påpekanden om att hon kan bygga in den. Men nej. Hon vill se vad grannarna gör och vill också att de ser henne. Hon ser kanske människor klä sina balkonger med flaggor som visar att alldeles nyss har något hänt på Maidan, Självständighetstorget.
Balkonger är parasitarkitektur, säger hon sedan. Parasiter klarar sig inte utan sin värd – liksom balkongen inte klarar sig utan sitt hus. När en parasit väl sitter där på sin värd så blir de bara starkare och starkare. Balkongkulturen är alltså mycket stark – och detta menat i positiva ordalag. Den har framtiden för sig, tror hon. Hon säger: Balkongen kräver ingen egen extra yta, den är lätt att konstruera och kan uppträda i vilken form som helst. Det ger stora möjligheter. Vem vet, säger hon, kanske blir ukrainska balkonger en ny trend i den globala urbana arkitekturen.
Fotnot:
”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan var öppningsfilm vid årets internationella arkitekturfilmfestival ArchFilm i Lund, där den vann priset Best Short Documentary.
Läs mer: https://www.archfilmlund.se/films/enter-through-the-balcony
TITTI OLSSON
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.
Minnas och påminnas i det gemensamma rummet
Den som vandrar längs gatorna i Paris möts av minnestavlor över personer som kämpat eller förtryckts: vi tillåts inte glömma vår historia, skriver Annika Hultman Löfvendahl i sin krönika för Movium.
Var kommer barnen in?
Den urbana framtoningen gäller i alla lägen idag – även när det handlar om att sälja in barns lek. Petter Åkerblom ifrågasätter en lekutrustningsindustri som inte möter barnet på barnets nivå när det gäller lekens villkor.
Viktigare än någonsin med demokratiarbete bland unga
Hösten 2014 är det viktigare än någonsin att försvara demokratin – inte minst bland våra yngsta medborgare, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Skolgården är ett offentligt rum och därför den givna arenan, anser hon.
Strategisk parkpolitik skapar tryggare miljöer i Chicago
Parkförvaltningen i Chicago har en genomarbetat strategi som heter ”Children first!” Med hjälp av bemanning och organiserade aktiviteter har 35 otrygga platser förvandlats till 35 livfulla parkrum i stadens mest utsatta områden.
Tillit utvecklas i dans- och arkitekturprojekt bland hemlösa barn
Arkitektur- och designmuseum och Lava Dansproduktion bedriver just nu ett flerårigt projekt kring begreppet ”hem” tillsammans med barn på barnhem och i flyktingläger. Det, om något, handlar om social hållbarhet, tycker Titti Olsson.
Lägg till ny kommentar