Balkongerna på det hus jag bor i, byggt 1952, är i originalskick och har deltagit i en arkitekturtävling den här hösten. Så många husfasader förvanskas på grund av byten av balkonger, enligt tävlingsarrangörerna. Otympliga plåtlådor får ofta ersätta smäckra balkonger i tidstypiska snitt och material. Husets originalutseende är därmed ett minne blott.

I den ukrainska dokumentärfilmen ”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan råder den rakt omvända ordningen. Under Sovjettiden uppfördes storskaliga, billigt prefabricerade flerfamiljshus, med kostnadsfria men små lägenheter på runt 40 kvadratmeter, utrustade med pyttesmå kök och toaletter – men helt utan förvaringsutrymmen. Att glasa och bygga in sin balkong blev ett sätt att utöka sitt livsrum. Ofta fick balkongen bli förråd med garderober och skåp, en plats att ha cyklar, skidor och barnens leksaker på. 

Den ukrainska balkongkulturen grundades redan under 1940-talet då oönskade människor kördes ut från Ukraina och stora lägenheter beslagtogs och delades in i mindre, tänkta för två till tre familjer. Folk byggde då balkonger för att få en egen entré till hemmet. Än idag vittnar en aviserad ”ingång genom balkongen” i lägenhetsannonser om denna epok. En kvinna i filmen sitter på en sådan balkong, som mest liknar en loftgång, och berättar hur balkongen fungerar som mötesplats grannar emellan. Men hon drömmer ibland om att bygga in sin balkong – fast, säger hon, balkongkonstruktionen är gammal; hon är rädd att en inbyggnad skulle bli för tung och falla rakt igenom alla våningsplanen.

Balkongen har kommit att spegla det ukrainska samhället och dess historia. När bostaden inte kan svara på människors önskningar och behov, ja då uppstår de inglasade balkongerna, säger en röst i filmen. Balkongen har avslöjat fattigdom och skuggekonomi. På 60-talet tog byggarbetare med sig kvarlämnat byggmaterial och klädde in sina balkonger med det, eller lämnade material i utbyte mot något annat i den rådande informella bytesekonomin. Rutor från en fabrik som tillverkade bussfönster var omåttligt populära en tid och gav namn åt en alldeles egen typ av balkong: Brovary-balkonger, efter namnet på fabriken som tillverkade bilar med samma namn.

Antropologen Tina Polek i Kiev sitter på sin balkong, som alla intervjuade i filmen. Hon betraktar människors personliga sätt att prägla sina balkonger som ett slags kollektiv arkitektur; tillsammans, men individuellt och helt utan att konsultera varandra, påverkar de boende husens utformning. Idag finns det i landets städer inte en enda av alla dessa, från början ensartade, prefabricerade fasader som liknar den andra.

Att inreda och utforma sin balkong utifrån egna praktiska och ekonomiska möjligheter, sitt tycke och sin smak, är idag alltså en ukrainsk tradition. Att se en balkong som inte är inbyggd eller inglasad väcker misstankar och skvallrar om ett ofärdigt hem. En arkitekt berättar i filmen om ett stiligt flerfamiljshus byggt 2007, där tanken var att skapa öppna vackra terrasser till alla lägenheter, med utsikt över parken. Terrasserna utformades på ett sådant sätt att det tekniskt skulle vara svårt för folk att bygga in dem. 90 procent av hyresgästerna klarade det i alla fall.

Mitt eget liv utspelar sig halvårsvis till stora delar på min 50-talsbalkong i originalskick. När jag slår upp dörrarna i maj stänger jag dem inte igen förrän i september, oktober. Varma, mörka och sammetslena sensommarkvällar är det ute på balkongen jag sitter. Genom de vidöppna balkongdörrarna ser jag på film på teven som står inne i vardagsrummet. 

Den som har en balkong har onekligen möjlighet till ett speciellt liv. Balkongen är mellan inne och ute, mellan privat och offentligt. Där kan vi kanske inte direkt ägna oss åt voyeurism – några fönstertittare skulle nog få av oss betrakta oss som – men vi är definitivt balkongtittare. Vi ser det offentliga livet pågå i den lilla skalan i våra kvarter, vi deltar om än på distans.

Antropologen Tina Polek har också en balkong i originalskick med räcken av järnsmide. Hon har fått påpekanden om att hon kan bygga in den. Men nej. Hon vill se vad grannarna gör och vill också att de ser henne. Hon ser kanske människor klä sina balkonger med flaggor som visar att alldeles nyss har något hänt på Maidan, Självständighetstorget.

Balkonger är parasitarkitektur, säger hon sedan. Parasiter klarar sig inte utan sin värd – liksom balkongen inte klarar sig utan sitt hus. När en parasit väl sitter där på sin värd så blir de bara starkare och starkare. Balkongkulturen är alltså mycket stark – och detta menat i positiva ordalag. Den har framtiden för sig, tror hon. Hon säger: Balkongen kräver ingen egen extra yta, den är lätt att konstruera och kan uppträda i vilken form som helst. Det ger stora möjligheter. Vem vet, säger hon, kanske blir ukrainska balkonger en ny trend i den globala urbana arkitekturen.

Fotnot:

”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan var öppningsfilm vid årets internationella arkitekturfilmfestival ArchFilm i Lund, där den vann priset Best Short Documentary.

Läs mer: https://www.archfilmlund.se/films/enter-through-the-balcony