
Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov

Foto: Mikhail Volkov
Parasitarkitektur och balkongtittare
Balkongerna på det hus jag bor i, byggt 1952, är i originalskick och har deltagit i en arkitekturtävling den här hösten. Så många husfasader förvanskas på grund av byten av balkonger, enligt tävlingsarrangörerna. Otympliga plåtlådor får ofta ersätta smäckra balkonger i tidstypiska snitt och material. Husets originalutseende är därmed ett minne blott.
I den ukrainska dokumentärfilmen ”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan råder den rakt omvända ordningen. Under Sovjettiden uppfördes storskaliga, billigt prefabricerade flerfamiljshus, med kostnadsfria men små lägenheter på runt 40 kvadratmeter, utrustade med pyttesmå kök och toaletter – men helt utan förvaringsutrymmen. Att glasa och bygga in sin balkong blev ett sätt att utöka sitt livsrum. Ofta fick balkongen bli förråd med garderober och skåp, en plats att ha cyklar, skidor och barnens leksaker på.
Den ukrainska balkongkulturen grundades redan under 1940-talet då oönskade människor kördes ut från Ukraina och stora lägenheter beslagtogs och delades in i mindre, tänkta för två till tre familjer. Folk byggde då balkonger för att få en egen entré till hemmet. Än idag vittnar en aviserad ”ingång genom balkongen” i lägenhetsannonser om denna epok. En kvinna i filmen sitter på en sådan balkong, som mest liknar en loftgång, och berättar hur balkongen fungerar som mötesplats grannar emellan. Men hon drömmer ibland om att bygga in sin balkong – fast, säger hon, balkongkonstruktionen är gammal; hon är rädd att en inbyggnad skulle bli för tung och falla rakt igenom alla våningsplanen.
Balkongen har kommit att spegla det ukrainska samhället och dess historia. När bostaden inte kan svara på människors önskningar och behov, ja då uppstår de inglasade balkongerna, säger en röst i filmen. Balkongen har avslöjat fattigdom och skuggekonomi. På 60-talet tog byggarbetare med sig kvarlämnat byggmaterial och klädde in sina balkonger med det, eller lämnade material i utbyte mot något annat i den rådande informella bytesekonomin. Rutor från en fabrik som tillverkade bussfönster var omåttligt populära en tid och gav namn åt en alldeles egen typ av balkong: Brovary-balkonger, efter namnet på fabriken som tillverkade bilar med samma namn.
Antropologen Tina Polek i Kiev sitter på sin balkong, som alla intervjuade i filmen. Hon betraktar människors personliga sätt att prägla sina balkonger som ett slags kollektiv arkitektur; tillsammans, men individuellt och helt utan att konsultera varandra, påverkar de boende husens utformning. Idag finns det i landets städer inte en enda av alla dessa, från början ensartade, prefabricerade fasader som liknar den andra.
Att inreda och utforma sin balkong utifrån egna praktiska och ekonomiska möjligheter, sitt tycke och sin smak, är idag alltså en ukrainsk tradition. Att se en balkong som inte är inbyggd eller inglasad väcker misstankar och skvallrar om ett ofärdigt hem. En arkitekt berättar i filmen om ett stiligt flerfamiljshus byggt 2007, där tanken var att skapa öppna vackra terrasser till alla lägenheter, med utsikt över parken. Terrasserna utformades på ett sådant sätt att det tekniskt skulle vara svårt för folk att bygga in dem. 90 procent av hyresgästerna klarade det i alla fall.
Mitt eget liv utspelar sig halvårsvis till stora delar på min 50-talsbalkong i originalskick. När jag slår upp dörrarna i maj stänger jag dem inte igen förrän i september, oktober. Varma, mörka och sammetslena sensommarkvällar är det ute på balkongen jag sitter. Genom de vidöppna balkongdörrarna ser jag på film på teven som står inne i vardagsrummet.
Den som har en balkong har onekligen möjlighet till ett speciellt liv. Balkongen är mellan inne och ute, mellan privat och offentligt. Där kan vi kanske inte direkt ägna oss åt voyeurism – några fönstertittare skulle nog få av oss betrakta oss som – men vi är definitivt balkongtittare. Vi ser det offentliga livet pågå i den lilla skalan i våra kvarter, vi deltar om än på distans.
Antropologen Tina Polek har också en balkong i originalskick med räcken av järnsmide. Hon har fått påpekanden om att hon kan bygga in den. Men nej. Hon vill se vad grannarna gör och vill också att de ser henne. Hon ser kanske människor klä sina balkonger med flaggor som visar att alldeles nyss har något hänt på Maidan, Självständighetstorget.
Balkonger är parasitarkitektur, säger hon sedan. Parasiter klarar sig inte utan sin värd – liksom balkongen inte klarar sig utan sitt hus. När en parasit väl sitter där på sin värd så blir de bara starkare och starkare. Balkongkulturen är alltså mycket stark – och detta menat i positiva ordalag. Den har framtiden för sig, tror hon. Hon säger: Balkongen kräver ingen egen extra yta, den är lätt att konstruera och kan uppträda i vilken form som helst. Det ger stora möjligheter. Vem vet, säger hon, kanske blir ukrainska balkonger en ny trend i den globala urbana arkitekturen.
Fotnot:
”Enter through the Balcony” av regissören Roman Blazhan var öppningsfilm vid årets internationella arkitekturfilmfestival ArchFilm i Lund, där den vann priset Best Short Documentary.
Läs mer: https://www.archfilmlund.se/films/enter-through-the-balcony
TITTI OLSSON
DEN DEMOKRATISKA PLATSEN ÄR NÖDVÄNDIG
Det offentliga rummet är en plats för demokrati. Våra gemensamma platser i städer är till för alla. De är allas. På lika villkor. I lördags utmanades denna grundläggande princip av nazister i Malmö. >>
BROKIGHETEN VÄLKOMNAR
Varför känns New Yorks storskalighet varierad men Malmös så enformig? Karin Andersson längtar efter brokiga städer och välkomnar en förtätning. >>
HONG KONGS RULLTRAPPOR VÄNDER UT OCH IN PÅ BEGREPPEN
Stadens många rulltrappor är som en signatur för Hong Kong. De är så framgångsrika att stadsdelar opponerar sig mot dem i rädsla för gentrifiering. Caroline Dahl åker rulltrappa och tänker på hur tillgängligheten förändrar stadslivet. >>
PROCESSEN ÄR ALLT
Få ifrågasätter medborgarnas viktiga roll i processer som utvecklar staden. Titti Olsson har läst bostadsminister Stefan Attefalls (KD) förslag som ska förenkla byggandet. Men hon ser inte människor i förslagen. >>
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>