På en bar i Paris
Klockan tio går dörren upp och in kommer herr E, före detta revisor. Han går med raska steg fram och hälsar på alla i baren med ett fast handslag, frambringar sitt bonjour. Le barman – ja, det heter så på franska med ett anglosaxiskt lånord – i det trånga utrymmet bakom disken fyller en öl ur kranen och ställer glaset framför herr E.
Barmannen Al har varit här sedan klockan sju i morse och kommer inte att lämna arbetsplatsen förrän tidigast klockan sex. Han är här sex dagar i veckan och det han inte vet om sina kunder är det ingen annan heller som vet.
Blandade stamgäster
Redan klockan sju kom fru F och tog sitt morgonkaffe på väg till jobbet i förorten. Sen kommer herr A med cigarren i en elegant pose bakom ryggen. Är det lördag eller söndag kommer skattechef herr J vid elva.
Stamgästerna skattechef herr J och före detta taxichaufför herr B bor i samma hus på andra sidan torget. Där, vägg i vägg, bor också före detta revisorn herr E, men i ett skjul av skivor och gamla mattor. Tidigare stod bostaden inne i rabatten bakom järnräcket en bit bort. Herr E har bott på torget i tolv år. Brandväggen ovanför hans enkla bonings brutna tak pryds av en av gatukonstnären F:s signifikativa figurer med stora huvuden och lustiga huvudbonader.
Tvärs över gatan, i den lilla exklusiva butiken med street art-dekorationer, finns F:s verk samlade i en vacker presentbok. F bor själv lite längre ner på gatan.
Bestående inslag i gatubilden
Hur länge har baren funnits? Alltid, svarar Al, och visar ett svartvitt fotografi från 1868. Gatan och torget är sig precis lika, men gatan ser mycket bredare ut – det finns ju inga bilar på bilden. Och visst ligger baren där – den har verkligen alltid funnits. Men bageriet på det avskurna hörnet var på den tiden post och telegraf. Det är massor av folk ute på fotot.
Livgivande hörn
Så gott som alla hörn i kvarteren i Paris är avfasade, man behöver liksom aldrig runda dem utan en gata bara glider över i nästa. Dessa viktiga hörn, som urbanisten Jane Jacobs uppmärksammade och lyfte fram som livgivande komponenter för stadslivet redan på sextiotalet. Att vi inte förstår att ta vara på dem bättre i stadsplaneringen! Att vi har så svårt att skapa alla de viktiga verksamheterna i bottenplan som gör en stad levande – varför så oändligt mycket prat om den blandade staden men så oerhört lite verklighet? Hur kan det vara så svårt?
Hörnen i kvarteren runt metrostationen Ménilmontant öppnar sig, de välkomnar och stänger ingen ute. Livet är synligt. Alla dessa möten som uppstår på sådana platser. Restaurangerna och kaféerna som ofta är placerade i hörnen har alltid glasade väggar närmast trottoaren, så att de som sitter därinne kan se ut och de som går på gatan kan se in. Livet i staden flyter samman, gränsen och övergången mellan det som sker inne och det som sker ute blir aldrig särskilt skarp.
Gentrifieringen märkbar
Emellanåt kommer också de nyinflyttade yngre invånarna in på baren. Hipsters – eller bobo, som de kallas här, det vill säga bourgeois-bohème. Gentrifieringen är märkbar sedan sex-sju år tillbaka i kvarteret. Tvärs över torget arbetar unga människor hela dagarna i en av de gamla igenslagna restaurangerna. Snart öppnar en tapasbar där.
Kommer de nyinflyttade till baren med sina barn ropar även de snart: "Al"! Och Al kommer dem till mötes, kysser dem på hjässan och ger dem en karamell. Alla känner alla och alla är likar och lika välkomna när de strålar samman i den lilla värld som baren La Pétanque vid det kastanjeprydda lilla torget Place Maurice Chevalier i Paris tjugonde arrondissement utgör. Men hur länge till? Är den här lilla världen en slags idyll fastän den egentligen berättar en hel del om social misär, om nyfattigdom mitt i välfärden?
Just nu är den en, om än måhända bräcklig, verklighet som upprätthåller sig själv med sina egna lagar och funktioner, ihophållen av ett ytterst mänskligt kitt.
Titti Olsson
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.