På en bar i Paris
Klockan tio går dörren upp och in kommer herr E, före detta revisor. Han går med raska steg fram och hälsar på alla i baren med ett fast handslag, frambringar sitt bonjour. Le barman – ja, det heter så på franska med ett anglosaxiskt lånord – i det trånga utrymmet bakom disken fyller en öl ur kranen och ställer glaset framför herr E.
Barmannen Al har varit här sedan klockan sju i morse och kommer inte att lämna arbetsplatsen förrän tidigast klockan sex. Han är här sex dagar i veckan och det han inte vet om sina kunder är det ingen annan heller som vet.
Blandade stamgäster
Redan klockan sju kom fru F och tog sitt morgonkaffe på väg till jobbet i förorten. Sen kommer herr A med cigarren i en elegant pose bakom ryggen. Är det lördag eller söndag kommer skattechef herr J vid elva.
Stamgästerna skattechef herr J och före detta taxichaufför herr B bor i samma hus på andra sidan torget. Där, vägg i vägg, bor också före detta revisorn herr E, men i ett skjul av skivor och gamla mattor. Tidigare stod bostaden inne i rabatten bakom järnräcket en bit bort. Herr E har bott på torget i tolv år. Brandväggen ovanför hans enkla bonings brutna tak pryds av en av gatukonstnären F:s signifikativa figurer med stora huvuden och lustiga huvudbonader.
Tvärs över gatan, i den lilla exklusiva butiken med street art-dekorationer, finns F:s verk samlade i en vacker presentbok. F bor själv lite längre ner på gatan.
Bestående inslag i gatubilden
Hur länge har baren funnits? Alltid, svarar Al, och visar ett svartvitt fotografi från 1868. Gatan och torget är sig precis lika, men gatan ser mycket bredare ut – det finns ju inga bilar på bilden. Och visst ligger baren där – den har verkligen alltid funnits. Men bageriet på det avskurna hörnet var på den tiden post och telegraf. Det är massor av folk ute på fotot.
Livgivande hörn
Så gott som alla hörn i kvarteren i Paris är avfasade, man behöver liksom aldrig runda dem utan en gata bara glider över i nästa. Dessa viktiga hörn, som urbanisten Jane Jacobs uppmärksammade och lyfte fram som livgivande komponenter för stadslivet redan på sextiotalet. Att vi inte förstår att ta vara på dem bättre i stadsplaneringen! Att vi har så svårt att skapa alla de viktiga verksamheterna i bottenplan som gör en stad levande – varför så oändligt mycket prat om den blandade staden men så oerhört lite verklighet? Hur kan det vara så svårt?
Hörnen i kvarteren runt metrostationen Ménilmontant öppnar sig, de välkomnar och stänger ingen ute. Livet är synligt. Alla dessa möten som uppstår på sådana platser. Restaurangerna och kaféerna som ofta är placerade i hörnen har alltid glasade väggar närmast trottoaren, så att de som sitter därinne kan se ut och de som går på gatan kan se in. Livet i staden flyter samman, gränsen och övergången mellan det som sker inne och det som sker ute blir aldrig särskilt skarp.
Gentrifieringen märkbar
Emellanåt kommer också de nyinflyttade yngre invånarna in på baren. Hipsters – eller bobo, som de kallas här, det vill säga bourgeois-bohème. Gentrifieringen är märkbar sedan sex-sju år tillbaka i kvarteret. Tvärs över torget arbetar unga människor hela dagarna i en av de gamla igenslagna restaurangerna. Snart öppnar en tapasbar där.
Kommer de nyinflyttade till baren med sina barn ropar även de snart: "Al"! Och Al kommer dem till mötes, kysser dem på hjässan och ger dem en karamell. Alla känner alla och alla är likar och lika välkomna när de strålar samman i den lilla värld som baren La Pétanque vid det kastanjeprydda lilla torget Place Maurice Chevalier i Paris tjugonde arrondissement utgör. Men hur länge till? Är den här lilla världen en slags idyll fastän den egentligen berättar en hel del om social misär, om nyfattigdom mitt i välfärden?
Just nu är den en, om än måhända bräcklig, verklighet som upprätthåller sig själv med sina egna lagar och funktioner, ihophållen av ett ytterst mänskligt kitt.
Titti Olsson
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.