På en bar i Paris
Klockan tio går dörren upp och in kommer herr E, före detta revisor. Han går med raska steg fram och hälsar på alla i baren med ett fast handslag, frambringar sitt bonjour. Le barman – ja, det heter så på franska med ett anglosaxiskt lånord – i det trånga utrymmet bakom disken fyller en öl ur kranen och ställer glaset framför herr E.
Barmannen Al har varit här sedan klockan sju i morse och kommer inte att lämna arbetsplatsen förrän tidigast klockan sex. Han är här sex dagar i veckan och det han inte vet om sina kunder är det ingen annan heller som vet.
Blandade stamgäster
Redan klockan sju kom fru F och tog sitt morgonkaffe på väg till jobbet i förorten. Sen kommer herr A med cigarren i en elegant pose bakom ryggen. Är det lördag eller söndag kommer skattechef herr J vid elva.
Stamgästerna skattechef herr J och före detta taxichaufför herr B bor i samma hus på andra sidan torget. Där, vägg i vägg, bor också före detta revisorn herr E, men i ett skjul av skivor och gamla mattor. Tidigare stod bostaden inne i rabatten bakom järnräcket en bit bort. Herr E har bott på torget i tolv år. Brandväggen ovanför hans enkla bonings brutna tak pryds av en av gatukonstnären F:s signifikativa figurer med stora huvuden och lustiga huvudbonader.
Tvärs över gatan, i den lilla exklusiva butiken med street art-dekorationer, finns F:s verk samlade i en vacker presentbok. F bor själv lite längre ner på gatan.
Bestående inslag i gatubilden
Hur länge har baren funnits? Alltid, svarar Al, och visar ett svartvitt fotografi från 1868. Gatan och torget är sig precis lika, men gatan ser mycket bredare ut – det finns ju inga bilar på bilden. Och visst ligger baren där – den har verkligen alltid funnits. Men bageriet på det avskurna hörnet var på den tiden post och telegraf. Det är massor av folk ute på fotot.
Livgivande hörn
Så gott som alla hörn i kvarteren i Paris är avfasade, man behöver liksom aldrig runda dem utan en gata bara glider över i nästa. Dessa viktiga hörn, som urbanisten Jane Jacobs uppmärksammade och lyfte fram som livgivande komponenter för stadslivet redan på sextiotalet. Att vi inte förstår att ta vara på dem bättre i stadsplaneringen! Att vi har så svårt att skapa alla de viktiga verksamheterna i bottenplan som gör en stad levande – varför så oändligt mycket prat om den blandade staden men så oerhört lite verklighet? Hur kan det vara så svårt?
Hörnen i kvarteren runt metrostationen Ménilmontant öppnar sig, de välkomnar och stänger ingen ute. Livet är synligt. Alla dessa möten som uppstår på sådana platser. Restaurangerna och kaféerna som ofta är placerade i hörnen har alltid glasade väggar närmast trottoaren, så att de som sitter därinne kan se ut och de som går på gatan kan se in. Livet i staden flyter samman, gränsen och övergången mellan det som sker inne och det som sker ute blir aldrig särskilt skarp.
Gentrifieringen märkbar
Emellanåt kommer också de nyinflyttade yngre invånarna in på baren. Hipsters – eller bobo, som de kallas här, det vill säga bourgeois-bohème. Gentrifieringen är märkbar sedan sex-sju år tillbaka i kvarteret. Tvärs över torget arbetar unga människor hela dagarna i en av de gamla igenslagna restaurangerna. Snart öppnar en tapasbar där.
Kommer de nyinflyttade till baren med sina barn ropar även de snart: "Al"! Och Al kommer dem till mötes, kysser dem på hjässan och ger dem en karamell. Alla känner alla och alla är likar och lika välkomna när de strålar samman i den lilla värld som baren La Pétanque vid det kastanjeprydda lilla torget Place Maurice Chevalier i Paris tjugonde arrondissement utgör. Men hur länge till? Är den här lilla världen en slags idyll fastän den egentligen berättar en hel del om social misär, om nyfattigdom mitt i välfärden?
Just nu är den en, om än måhända bräcklig, verklighet som upprätthåller sig själv med sina egna lagar och funktioner, ihophållen av ett ytterst mänskligt kitt.
Titti Olsson
Torgets roll i den samtida staden
Vad ger ett framgångsrikt torg? Noggrann programmering eller det oprogrammerade? Caroline Dahl ställer frågorna, samtidigt som hon lyfter fram vikten av medborgares rätt till medskapande i stadsutvecklingsprocesser.
Sökandet är behållningen
Helene Båtshake åker till Paris för att besöka döda storheters gravar. På köpet får hon gemenskap, mystik och en meditativ vandring. Mitt i staden ett andningshål. >>
Stadsodling och bygglek ifrågasätter rådande ordning
Titti Olsson har varit på konferensen Nordic Adventure – Connecting Children with Nature och imponerats av Danmarks politikers inställning till barns lek utomhus, och saknar dess motsvarighet i Sverige. >>
Paris på rollistan
Titti Olsson har varit på Archfilmfestival i Lund och upplevt filmer hon sett tidigare på ett nyss vis. Festivalen visar hur konsten öppnar för nya förståelser av städer och de människor som tillsammans skapar stadsliv. >>
Barns rättigheter – våra skyldigheter
Anders Rasmusson lyfter fram forskning som visar på vikten av en god utemiljö för barns utveckling. Kunskap finns alltså men fortfarande saknas vuxnas engagemang.
Människan uppstår i leken
Titti Olsson gläds åt utbildningsminister Jan Björklunds uttalande om lagstiftning om obligatorisk skolgård, eftersom skolgården är en förutsättning för den livsviktiga leken som lär oss att vara kreativa.
Begravningsplatsens tågvagnar
Helene Båtshake funderar kring levande begravningsplatser och ser användbara kvaliteter hos ett tåg: Alla vagnar har samma syfte men kan ändå uppfylla olika önskemål.
Den tillfälliga platsens rika kvaliteter
Titti Olsson besökte en förskolegård helt utan prefabricerade lekredskap och såg kvaliteter som ofta saknas på platser för lek.
Kul kultur på torg
Det är schlageryra i Malmö. Göran Nilsson riktar blicken mot stadens torg och publika platser och tänker på en annan stad som nästa år kommer att vara i europeiskt fokus – Umeå är då Europas Kulturhuvudstad.
Att värdera träd
Rapporten Ekonomisk värdering av urbana träd – Alnarpsmodellen har kommit ut. Göran Nilsson gläds över modellen som kommer att fungera både vid byggprocesser och i juridiska konflikter.