movium.slu.se

Foto: Lena Jungmark

movium.slu.se

Foto: Lena Jungmark

movium.slu.se

Foto: Lena Jungmark

Krönika

På daglig promenad

Publicerad 11 januari 2021

Den dagliga coronapromenaden leder mig till nya platser. Mitt pensum på minst 5 000 steg, helst det dubbla, för mig åt alla väderstreck utan något annat mål i sikte än att få en rejäl dos rörelse och frisk luft. Jag är inte ensam. På gator, över torg och i parker travar stadsbor i alla åldrar med lika energiska och beslutsamma steg på väg mot inget särskilt. Stadens offentliga rum är befolkade som aldrig förr.

 

Nya är de långa köer som ringlar ut från affärer som satt maxgräns för antal kunder i butiken. Ny är invasionen av nyblivna hundägare som kämpar med ystra och bångstyriga valpar som vägrar disciplineras. Tidigare förbisedda platser laddas med minnen när barnkalas flyttar utomhus och ballonger visar vägen till tårtan som serveras i ett vindskydd.

Lund, staden där jag bor, är inte stor. På 10 000 steg kan en i princip nå alla stadsdelar. Mina promenader på dagtid snirklar sig ofta fram genom parker, koloniområden och gator med lite trafik. På kvällen styr jag kosan mot centrum för att på köpet få en känsla av att vara en bland andra. Se människor och uppleva lite stadsliv.

 

I förra veckan träffade jag ett oväntat stort barn på min runda. Utanför Skissernas museum konfronterades jag med Charlotte Gyllenhammars fem meter höga glasfiberskulptur ”Gigant Out” från 2018. Den överraskade mig så pass att promenaden fick ett tvärt stopp. Vad är det här för ett mäktigt barn som står vänt mot entrén? Vad vill det – och vad är det kapabelt till?

 

Jag står nedanför jättebarnet och tittar upp med nacken bakåtböjd. Söker efter svar på frågor om skala, uttryck och motiv. Så slår det mig att jag intagit barnets position. Barnet som har en massa frågor som inte får några begripliga svar, som undrar och är litet. Det känns överraskande och lite fnissigt. Berikad fortsätter jag min promenad.

Väl hemkommen googlar jag på Gigant Out. I en intervju på Youtube berättar konstnären att hon i sitt verk vill förstärka barnets uttryck genom att fokusera på klädseln. Hon liknar overallen vid en skyddsdräkt för rymdfärd eller för bekämpning av pandemisk smitta. Barnet, menar hon, kan symbolisera de förstärkta sinnena i det offentliga rummet, på samma sätt som en konstnär kan skärpa våra sinnesupplevelser.

LENA JUNGMARK

Sidor