
På catwalken i Vallastaden. Foto: Titti Olsson.

På catwalken i Vallastaden. Foto: Titti Olsson.

På catwalken i Vallastaden. Foto: Titti Olsson.

På catwalken i Vallastaden. Foto: Titti Olsson.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden?
På de stora modehusens visningar tågar modellerna fram i å ena sidan hisnande fantasifyllda kreationer och å andra sidan vågat asketisk minimalism, allt beroende på rådande trender, tid och omständigheter. Det extrema, det utmanande, det framåtblickande fladdrar dock alltid förbi. Form, färg, material går före realism och bekvämlighet. Det är knappast vardag. Det är snarast fest och fantasi. Det är takhöjd. Det är personligheten som lyfts fram, både modeskaparens och den förmodade bärarens. Färger och snitt anger tonen, och det är oftast det enda som blir kvar när det nya landar i de vardagliga butikerna.
I Vallastaden råder lite omvända förhållanden på årets modemässa – det är mässans besökare som får skrida fram på mönstrade golv medan modellerna står stilla och låter sig betraktas, till och med från insidan. Här har modeskaparna förlängt designen både inåt och utåt och låtit mönster och material flyta ut över golvet för att låta besökaren förstå att det här modet inte vill vara exkluderande. Det är tvärtom så att jag ska känna mig ett med modellerna i någon mening, jag görs till en del av själva kreationerna. Plagget tar inte slut med fållen, så att säga.
Och jag blir glad av att gå där, glad över årets alla mönster och vackra material, av stort och smått i en yster blandning utan att bli kitsch. Här finns massor att upptäcka som gör sinnet vaket och nyfiket. Den brutna, knixande catwalken ger så korta siktlinjer att jag hela tiden blir varse nya saker runt varje hörn – det ska ju som bekant kännas meningsfullt att vilja runda ett hörn, det bör falltid finnas någonting att bli överraskad av.
Och det gör det. Symmetri och likformighet i snitt och material, som så lätt blir förutsägbart och därmed själsdödande, har knappast någon plats här. Det bådar gott efter den långvariga trenden med de olika, visserligen korrekta men i längden ack så tråkiga och sömntriggande, nyanserna av vitt som vi kunnat se alltför mycket av på catwalken för ett antal år sedan. På året modemässa är den som bortblåst. Hela mässan andas snarare anarki än ordning. Som en slags lek. Som vore vi i en by på landet med hucklen och korgar bland svällande pumpor, nickande solrosor och vajande vass samtidigt som kollektionerna andas strikt urbanitet.
Här finns modeller för både S, M och L. Och plaggen förväntas bäras både i vardag och på fest, och av riktigt goda vänner som ständigt finns i närheten av varandra. Det finns en vision som alla modehusen andas här i år och det är att själva plaggen ska främja socialt umgänge. Vardag blir liksom till fest och omvänt när vi förväntas umgås mest hela tiden, se varandra och synas – frågan är hur vi ska orka vara så sociala hela tiden? Det kan i vissa fall kännas lite väl tajt mellan vissa kavajer och klänningar. Kan man någonsin slappna av, klä av sig och byta kreation när allt förväntas ske inför öppen och offentlig ridå?
Man har i år bjudit in och upplåtit plats till fler designers än vanligt. Här finns mindre modehus och också en hel del wild cards, det vill säga ännu icke etablerade designers som fått chansen att visa upp sina kollektioner. Det är livgivande i en modemässa som denna. Det gör att vi i år finner modeskapare som kreerat riktigt fiffiga modeller som går att sy om på ett enkelt sätt så att de anpassas till sin bärare över lång tid, allteftersom kroppen förändras (det vet vi ju att den gör under en hel livstid).
Det är sannerligen efterlängtat och för ovanlighetens skull väldigt bekvämt – vision och vardag i en härlig cross over. Här utgår man från kroppen och inte från plagget. För ovanlighetens skull en kollektion som går att introducera direkt i våra vardagsbutiker utan att omtolka, förenkla och göra avkall på varken material eller design.
Prisklassen då? Ja, årets mässarrangörer talar med rejält kluven tunga. Mässan vill signalera en ny vardag. Den säger sig vilja nå den vanliga kunden. Men arrangörerna berättar under en av visningarna att de är mycket stolta över att, tillsammans med de olika modehusen, mot alla odds faktiskt ha lyckats lansera så gott som samtliga kollektioner som ett exklusivt utbud – fastän de samtidigt säger sig längta efter den vanliga kunden. Där lyckas man inte.
Vem vill inte tjäna pengar? Kläder skapas inte för att vara någonting som enbart skyler och värmer, känns tryggt och bekvämt. Det var längesedan, i en helt annan och svunnen tid. Dagens kollektioner – dyra redan vid inköp – är skapade för att förstärka identiteten hos sin bärare, de ska berätta vem hen är, ingenting annat, de bör förvaltas väl och därmed förädlas så att de så småningom betingar ett högt värde som läcker vintage.
TITTI OLSSON
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar