Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden?

På de stora modehusens visningar tågar modellerna fram i å ena sidan hisnande fantasifyllda kreationer och å andra sidan vågat asketisk minimalism, allt beroende på rådande trender, tid och omständigheter. Det extrema, det utmanande, det framåtblickande fladdrar dock alltid förbi. Form, färg, material går före realism och bekvämlighet. Det är knappast vardag. Det är snarast fest och fantasi. Det är takhöjd. Det är personligheten som lyfts fram, både modeskaparens och den förmodade bärarens. Färger och snitt anger tonen, och det är oftast det enda som blir kvar när det nya landar i de vardagliga butikerna.

I Vallastaden råder lite omvända förhållanden på årets modemässa – det är mässans besökare som får skrida fram på mönstrade golv medan modellerna står stilla och låter sig betraktas, till och med från insidan. Här har modeskaparna förlängt designen både inåt och utåt och låtit mönster och material flyta ut över golvet för att låta besökaren förstå att det här modet inte vill vara exkluderande. Det är tvärtom så att jag ska känna mig ett med modellerna i någon mening, jag görs till en del av själva kreationerna. Plagget tar inte slut med fållen, så att säga.

Och jag blir glad av att gå där, glad över årets alla mönster och vackra material, av stort och smått i en yster blandning utan att bli kitsch. Här finns massor att upptäcka som gör sinnet vaket och nyfiket. Den brutna, knixande catwalken ger så korta siktlinjer att jag hela tiden blir varse nya saker runt varje hörn – det ska ju som bekant kännas meningsfullt att vilja runda ett hörn, det bör falltid finnas någonting att bli överraskad av.

Och det gör det. Symmetri och likformighet i snitt och material, som så lätt blir förutsägbart och därmed själsdödande, har knappast någon plats här. Det bådar gott efter den långvariga trenden med de olika, visserligen korrekta men i längden ack så tråkiga och sömntriggande, nyanserna av vitt som vi kunnat se alltför mycket av på catwalken för ett antal år sedan. På året modemässa är den som bortblåst. Hela mässan andas snarare anarki än ordning. Som en slags lek. Som vore vi i en by på landet med hucklen och korgar bland svällande pumpor, nickande solrosor och vajande vass samtidigt som kollektionerna andas strikt urbanitet.

Här finns modeller för både S, M och L. Och plaggen förväntas bäras både i vardag och på fest, och av riktigt goda vänner som ständigt finns i närheten av varandra. Det finns en vision som alla modehusen andas här i år och det är att själva plaggen ska främja socialt umgänge. Vardag blir liksom till fest och omvänt när vi förväntas umgås mest hela tiden, se varandra och synas – frågan är hur vi ska orka vara så sociala hela tiden? Det kan i vissa fall kännas lite väl tajt mellan vissa kavajer och klänningar. Kan man någonsin slappna av, klä av sig och byta kreation när allt förväntas ske inför öppen och offentlig ridå?

Man har i år bjudit in och upplåtit plats till fler designers än vanligt. Här finns mindre modehus och också en hel del wild cards, det vill säga ännu icke etablerade designers som fått chansen att visa upp sina kollektioner. Det är livgivande i en modemässa som denna. Det gör att vi i år finner modeskapare som kreerat riktigt fiffiga modeller som går att sy om på ett enkelt sätt så att de anpassas till sin bärare över lång tid, allteftersom kroppen förändras (det vet vi ju att den gör under en hel livstid).

Det är sannerligen efterlängtat och för ovanlighetens skull väldigt bekvämt – vision och vardag i en härlig cross over. Här utgår man från kroppen och inte från plagget. För ovanlighetens skull en kollektion som går att introducera direkt i våra vardagsbutiker utan att omtolka, förenkla och göra avkall på varken material eller design.

Prisklassen då? Ja, årets mässarrangörer talar med rejält kluven tunga. Mässan vill signalera en ny vardag. Den säger sig vilja nå den vanliga kunden. Men arrangörerna berättar under en av visningarna att de är mycket stolta över att, tillsammans med de olika modehusen, mot alla odds faktiskt ha lyckats lansera så gott som samtliga kollektioner som ett exklusivt utbud – fastän de samtidigt säger sig längta efter den vanliga kunden. Där lyckas man inte.

Vem vill inte tjäna pengar? Kläder skapas inte för att vara någonting som enbart skyler och värmer, känns tryggt och bekvämt. Det var längesedan, i en helt annan och svunnen tid. Dagens kollektioner – dyra redan vid inköp – är skapade för att förstärka identiteten hos sin bärare, de ska berätta vem hen är, ingenting annat, de bör förvaltas väl och därmed förädlas så att de så småningom betingar ett högt värde som läcker vintage.