Superkilen i Köpenhamn, en innovativ park med inslag från hela världen. Foto: Maja Manner, Movium
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Under några år deltog jag i kunskapsutbytet mellan Malmö stad och Tangshan City i Kina. Vid studiebesöken i Tangshan var det slående hur de offentliga platserna användes på annorlunda sätt än här hemma i Sverige. Folk gick ut och flög drakar, tränade sina tama fåglar, spelade spel, dansade, tränade. Sista gången jag var där var det januari och bitande kyla. Det hindrade inte folk från att inta gator och torg för olika typer av aktiviteter. Under de tidiga studiebesöken hade delegationen från Malmö ofta just kylan som ursäktande förklaring till varför vi inte använder parker och torg på samma sätt.
Men efter besöket i januari fick vi tänka om. När jag frågade om man i Tangshan behöver be om tillstånd för att genomföra en dansaktivitet i ett gathörn (som sedan drog ett 50-tal personer och till ganska hög volym), blev svaret att självklart behöver man inte det – platsen tillhör oss alla.
Det fick mig att fundera över skillnaden i synsätt på just de offentliga platserna. Synsätt såväl från myndigheter som individer. Det kändes som om man i Tangshan kände ett ganska aktivt delägarskap i de offentliga platserna. Här hemma känns det som vi har ett mer passivt förhållningssätt till publika platser. Någon annan ansvarar för dem, någon annan sköter och underhåller dem. Dessutom har vi lagar som förhindrar oss från att t.ex. samla 50 personer för en spontandans i ett gathörn kl sju på kvällen. Naturligtvis finns det såväl positiva som negativa aspekter av dessa två synsätt på offentliga platser. Men för mig upplevdes det som en slående skillnad.
Någon sa en gång att ska vi skapa en stad som fungerar för alla så bör vi planera för 8- och 80-åringar. Då fungerar staden även för åldersgrupperna där emellan. I så fall kanske vi behöver bli bättre på att involvera just dessa åldersgrupper (8 och 80) i tankarna kring utformning och lokalisering av offentliga platser. Idag är de vanligen inte de som får sin röst hörd i olika typer av medborgardialoger. Men kanske de som egentligen skulle ge oss de mest användbara råden.
När jag 2009 var med och arrangerade en medborgardialog i Helsingborg var det faktiskt just de riktigt unga och de äldre som var mest överens kring de publika miljöernas användningsområden samt utformning. De unga efterfrågade grönytor för lek, kompishäng, träning och andra aktiviteter. De äldre tyckte om att promenera i parker som befolkades av unga – det var upplyftande att se de unga umgås och leka. Båda grupperna tyckte även det var trevligt med fåglar och andra djur som vistas i stadens gröna områden. Åldersgrupperna mellan 25 och 55 som deltog i dialogen hade å sin sida perspektiv som i större utsträckning handlade om effektivitet, mobilitet och estetik.
FN har utsett den första måndagen i oktober varje år som World Habitat Day. Syftet med World Habitat Day är att reflektera över tillståndet i våra städer. Dagen ska även påminna om att vi alla har makt och ansvar för hur framtidens städer ska utformas. Årets tema – public spaces for all – väcker en viktig fråga gällande hur vi kan skapa publika platser för alla. Målgruppen alla är svår, det vet de som någon gång jobbat med kommunikation eller marknadsföring. Men kanske kan man nå målet genom att tänka på 8- och 80-åringar som målgrupp? Men hur skapar vi en känsla av delägarskap, som i Tangshan? Hur får vi folk att känna att de varit med och betalat för den offentliga miljön, en känsla av ansvar och engagemang?
Det behövs innovation och nytänk om vi ska skapa offentliga platser och miljöer för alla, i en tid av ökande urbanisering, förtätningsiver och kamp om utrymmena. Så låt oss höja blicken och hitta nya metoder för involvering, utformning, lokalisering; så kanske känslan av delägarskap, tillhörighet och intresse ökar.
Maja Manner, Movium
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Lägg till ny kommentar