movium.slu.se

Foto: Tim Schnoor

movium.slu.se

Foto: Tim Schnoor

movium.slu.se

Foto: Tim Schnoor

movium.slu.se

Foto: Tim Schnoor

movium.slu.se

Foto: Tim Schnoor

Krönika

Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur

Publicerad 19 april 2017

Sverige har genom sina internationella mål om biologisk mångfald åtagit sig att minska förlusten av biologisk mångfald till 2020, bland annat genom att hejda förlusten av biologiskt värdefull mark. Konkurrensen om mark i tätbebyggda områden har dock sällan varit så hård som nu, särskilt i Sveriges storstadsregioner. Behovet av mark till bostäder och infrastruktur står ofta i direkt konflikt med behovet av andra värden, som naturvärden och ekosystemtjänster. Runt om i landet finns goda ansatser, väl genomförda analyser och spännande projekt, där urban bebyggelseutveckling samsas med utveckling av naturvärden. De goda exemplen, som exempelvis projektet BiodiverCity, där metoder för biologisk mångfald i urban miljö utforskas, får dock i de allra flesta fall i alldeles för liten effekt i förhållande till de värden som tas i anspråk.

 

Naturen som finns kvar runt vissa av våra städer idag finns där på grund av att det har varit svårt att använda marken för att bygga på. Det innebär att naturen fått utvecklas under lång tid och kan därför hysa många ovanliga arter och skänker ofta stor glädje för dem som bor i dess direkta närhet. Dessa områden står idag ofta inför hotet om exploatering när bostäder ska byggas.

 

 

Behovet av bostäder i storstäderna är stort, men betyder för den skull inte det att den natur som ska tas i anspråk förlorar sitt värde. Tvärtom kan man hävda att värdet ökar när dessa naturområden ska tåla slitaget av långt fler människors vistelse där än tidigare, ska rena mer avgaser och infiltrera och rena en allt större mängd dagvatten. Både det ekonomiska värdet och värdet av de ekosystemtjänster som naturområdena levererar ökar. Det inser allt fler och därför arbetas det också allt intensivare med att analysera naturens funktioner för att om möjligt bevara eller ersätta natur som går förlorad.

 

 

Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt, att fullt ut ersätta komplexa samband med förenklingar och konstgjord natur. Naturen på en plats ersätts ofta med relativt förenklad natur som trädrader, mindre planteringar och några stekelholkar och mulmholkar för olika insekter. Men blomrika planteringar kompenserar inte en tusenårig betesmark fullt ut. Holkar för insekter ersätter ett substrat som vissa trädlevande arter har, men de motsvarar inte hela den levnadsmiljö som ett uråldrigt träd erbjuder. Holkarna är en förenkling av vad trädet erbjuder och ersätter det vi tror att vissa arter behöver för att finnas i landskapet, och det vi kan identifiera som ett behov idag.

 

Enstaka funktioner eller ekosystemtjänster kan bevaras på ett bra sätt genom denna typ av insatser. Men för att nå full funktionalitet, och för att få ut höga biologiska värden, krävs att det byggs områden med mer vild – eller mindre tämjd – natur än vad som tillåts i dagens urbana miljöer. Det behöver inte nödvändigtvis ske precis där natur tas i anspråk utan kan, i många fall, med fördel (i likhet med bostäder och bostadsbehov) planeras i en större skala. Regional grönstruktur är idag oftast utsatt för exploateringstryck snarare än nyskapandetryck. Om framtidens städer vill dra nytta av de tjänster som kan fås av stora sammanhängande ekosystem måste det planeras för ny natur i direkt närhet till städerna, och allra helst, i eller genom, städerna, annars kommer våra städers resiliens (robusthet) att minska betänkligt.

 

 

För detta krävs dock nya grepp i planeringen. Ekonomiska modeller som tillåter att ett identifierat behov av ny natur går före ett enskilt ekonomiskt intresse behöver utvecklas. Det kan ske på följande sätt:

  • De delar av ett exploateringsområde som fungerar bäst som natur eller tillhandhåller flest ekosystemtjänster exploateras mindre hårt och andra delar hårdare. Områden som exploateras hårdare kan sen ersätta de markägare som så att säga drabbas av att inte kunna exploatera så hårt på sin mark.
  • Kommunen skulle kunna planera, genomföra markarbeten och plantering av ny natur och därefter fördela kostnaden för tillskottet av ny natur på alla som därefter exploaterar i det tilltänkta området.
  • Markpriset bör justeras efter den natur som finns på en plats. Ett tillägg, som motsvarar de investeringar som behövs för att ersätta den natur som tas i anspråk, skulle kunna vara ett sätt att bekosta nyskapande av natur.
  • Skötsel av natur måste få högre status och tillskott av medel. Annars kommer den allra enklaste skötseln utföras. Det begränsar de värden en plats kan ha. En omsorgsfull förvaltning bör kunna bekostas genom exempelvis avgifter i likhet med en VA-taxa, eller genom tomträttsavgiften.

 

Bostäder behövs, natur behövs. Det är dock inte säkert vi klarar båda utan att vi för en förutsättningslös diskussion om vägen dit.

 

TIM SCHNOOR
ekolog Ekologigruppen
ledamot Tankesmedjan Moviums ledningsråd

Kommentarer

Grönstruktur i tätortsnära samhällsutveckling

Läste med intresse artikeln om modeller för utveckling av grönstrukturer. Intressant och nödvändiga förändringar. För mig är det självklart att man vid bebyggelseexpansion utgår från områdets potential och nuläge vid planeringen. Så bör t.ex. befintliga värdefulla natur- och kulturmiljöer inventeras och utgöra grunden för vidare planering. De bör också i stor utsträckning kunna integreras i den fortsatta planeringen för att dels bevara och utveckla biologiska och kulturhistoriska värden i planarbetet. Den historiska markanvändningen är viktig i samhällsbyggandet och ger ett mervärde för området till glädje för de närboende.

Sidor