River Lea vid Springfield Park.
Kanalen vid Victoria Park.
Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Lägg till ny kommentar