
River Lea vid Springfield Park.

Kanalen vid Victoria Park.

Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Social hållbarhet ryms inte i ett växthus
Det pågår fortfarande ett utforskande av vad begreppet social hållbarhet innebär inom stadsbyggnad. Karin Andersson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Men hallå – hur tänkte ni kring utemiljön?
Kan det vara så att man inte hunnit anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett? Caroline Dahl reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
En riskabel krönika
Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden? Titti Olsson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Fysisk aktivitet är mer än idrott
Nu kraftsamlar regeringen och Idrottssverige för mer rörelse i skolan. Men det räcker inte med mer idrott på schemat, skriver Petter Åkerblom i sin krönika.
LET’S MAKE OUR PLANET GREAT AGAIN!
Carl Arnö är ny ordförande i Moviums ledningsråd. I sin krönika reflekterar han om sitt engagemang i Movium utifrån hur världen ser ut idag.
Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur
Tim Schnoor, ekolog på Ekologigruppen och ledamot i Tankesmedjan Moviums ledningsråd, resonerar kring hur vi kan utveckla naturen i och kring städerna samtidigt som vi tillgodoser behovet av bostäder.
Lägg till ny kommentar