River Lea vid Springfield Park.
Kanalen vid Victoria Park.
Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Mer än bara vanligt vatten
Vatten har starka arkitektoniska värden. Vatten skapar rum. Om vi utvecklar känslan för och kunskapen om vatten kan det bli ett sinnligt stadsbyggnadselement, som också gynnar miljön.
Grön stad - klimatsäker stad
Växter sänker temperaturen med flera grader. En grön stad är en klimatsäker stad. Att påverka stadslandskapet är en viktig uppgift för den gröna sektorn. Gröna områden är på lång sikt en väsentlig resurs för människors långsiktiga välbefinnande också i perspektivet av den globala uppvärmningen.
Allmänningen är allas plats
Det gamla begreppet allmänning har kanske inte spelat ut sin roll.Tvärtom. I staden behövs den. Allmänningen är en plats som ägs av alla och därför av ingen. Där kan vad som helst hända.
Utveckla dialogen med medborgarna
I Sverige är vi stolta över vår demokratiska tradition av att samråda med medborgarna i frågor som gäller den fysiska miljön. Men kan vi slå oss för bröstet när vi vet att metoden inte når alla?
Staden är full av budskap
I Hobart i Tasmanien har människor lämnat personliga mikrohistorier om sitt liv i staden. Under tio dagar visades 27 stora reklamtavlor med personliga reflektioner som andra medborgare kunde kommentera.
Problemet alltid någon annans
Vi har lärt oss att det alltid är någon annan som axlar ansvaret för den offentliga miljön och löser alla problem. Men det finns egentligen inga hinder för att engagera medborgare i frågor om stadsmiljöns kvaliteter, våra parker, torg och platser. Om förutsättningarna finns agerar människor inte i egen sak utan för allas bästa.
Spåren efter nya svenskar är för få
Sverige byter befolkning snabbare än någonsin. De nya svenskarna och deras historia är en del av vår egen. Varför syns inte det mer i våra städer?
Förtroendefulla relationer skapar gott stadsliv
Relationer mellan människor skapar ett förtroendefullt stadsliv och är en förutsättning för demokratin.
Våga ha roligt!
En kreativ stad måste bli medveten om sina möjligheter och våga se på sig själv med humor och självdistans - som Borås.
Varför rör sig barnen så lite i staden?
Barns intresse för lek och idrott har inte minskat, trots det rör de sig mindre med ökad ohälsa som följd. Problemet är att de inte går, springer, cyklar eller leker i staden längre. Staden bjuder helt enkelt inte in dem.
