River Lea vid Springfield Park.
Kanalen vid Victoria Park.
Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Stadsparken - ett open space
Open space, eller space left over, myntades som uttryck planeringssammanhang i 1970-talets England. Open space är en plats som blivit över, som man inte vet vad man ska göra med och där därför vad som helst kan hända.
Open space är också en metod för brukarmedverkan. När Lunds kommun nyligen använde den för att få veta vad invånarna önskar av sin stadspark i framtiden stod aktiivteterna i fokus.
Våga prata med barnen!
Barn har rätt att göra sin röst hörd i samhällsplaneringen. Det vet vi. Vi vet också att det bara behövs en genuin lust att lyssna på barnen för att ta del av deras åsikter. Ändå är det så svårt. Varför?
Medborgarinflytande och grön stadsplanering
Staden ser inte bara skitig ut på grund av skräp på gatan. Om man, istället för att lägga pengarna på att försöka uppfostra invånarna till att slänga skräp i papperskorgar, förskönar staden med grönområden och andra utsmyckningar så fastnar inte skräpet lika lätt i blickfånget.
Mina träd och andras
Villaträdgårdar, och även många bostadsgårdar till flerfamiljshus, är stängda för utomstående. Träd, som reser sig högt över tak och murar, talar dock inte enbart till den med nyckel: det finns förhållanden som sträcker sig förbi lagfarter och portkoder.
REGN är största utmaningen
Den största utmaningen för planerarna framöver blir att hantera den ökade mängden nederbörd. Vi kan knappast föreställa oss den mängd vatten som under kort tid kan falla på varenda kvadratmeter av hårdgjorda ytor på gator, torg och tak.
Dags att SKROTA SKOLGÅRDEN?
I Sverige är det numer tillåtet att bygga skolor utan skolgård. Arbetsmiljöverket menar att det inte finns forskning som visar att skolgården behövs. Nu baxnar omvärlden inför våra skolgårdslösa skolor medan vi själva stoppar huvudet i sanden.
TRÄDGÅRDSTURISM
en äventyrlig satsning
Kan trädgårdsturism vara något som får hjulen att snurra i södra Sverige? Konkurrensen om turisterna är hård. Men räcker det med blommor och blad för att engagera unga människor i trädgård?
URBAN GRÖNSKA avgörande för framtiden
Grön urbanism står för helhetssyn, ett samspel mellan bebyggelse och vegetation, och där helheten är större än summan av delarna. Hur vi planerar för att möta klimatförändringarna är ett exempel på en aktuell fråga där detta helhetstänkande bör spela stor roll framöver.
REKLAM ger ingen kunskap!
Universiteten satsar på glassiga reklamkampanjer för att göra sig kända. Man förlitar sig på att människor ska bli nyfikna och söka kunskap på egen hand.
Aldrig förr har behovet av samarbete mellan forskning och praktik varit större än nu när det exempelvis gäller utvecklingen av hållbara städer. Reklam skapar inte möten mellan forskare och praktiker.
Det är ett problem för hela samhället om inte universiteten inser det.
Staden och landsbygden behöver varandra!
Stad och land är inte två skilda ting utan delar av samma helhet. Den ena förutsätter den andras existens. Stad och land berikar och utvecklar varandra.
