
River Lea vid Springfield Park.

Kanalen vid Victoria Park.

Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.
Stadsparken - ett open space
Open space, eller space left over, myntades som uttryck planeringssammanhang i 1970-talets England. Open space är en plats som blivit över, som man inte vet vad man ska göra med och där därför vad som helst kan hända.
Open space är också en metod för brukarmedverkan. När Lunds kommun nyligen använde den för att få veta vad invånarna önskar av sin stadspark i framtiden stod aktiivteterna i fokus.
Våga prata med barnen!
Barn har rätt att göra sin röst hörd i samhällsplaneringen. Det vet vi. Vi vet också att det bara behövs en genuin lust att lyssna på barnen för att ta del av deras åsikter. Ändå är det så svårt. Varför?
Medborgarinflytande och grön stadsplanering
Staden ser inte bara skitig ut på grund av skräp på gatan. Om man, istället för att lägga pengarna på att försöka uppfostra invånarna till att slänga skräp i papperskorgar, förskönar staden med grönområden och andra utsmyckningar så fastnar inte skräpet lika lätt i blickfånget.
Mina träd och andras
Villaträdgårdar, och även många bostadsgårdar till flerfamiljshus, är stängda för utomstående. Träd, som reser sig högt över tak och murar, talar dock inte enbart till den med nyckel: det finns förhållanden som sträcker sig förbi lagfarter och portkoder.
REGN är största utmaningen
Den största utmaningen för planerarna framöver blir att hantera den ökade mängden nederbörd. Vi kan knappast föreställa oss den mängd vatten som under kort tid kan falla på varenda kvadratmeter av hårdgjorda ytor på gator, torg och tak.
Dags att SKROTA SKOLGÅRDEN?
I Sverige är det numer tillåtet att bygga skolor utan skolgård. Arbetsmiljöverket menar att det inte finns forskning som visar att skolgården behövs. Nu baxnar omvärlden inför våra skolgårdslösa skolor medan vi själva stoppar huvudet i sanden.
Lägg till ny kommentar