
River Lea vid Springfield Park.

Kanalen vid Victoria Park.

Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Barns rättigheter – våra skyldigheter
Anders Rasmusson lyfter fram forskning som visar på vikten av en god utemiljö för barns utveckling. Kunskap finns alltså men fortfarande saknas vuxnas engagemang.
Människan uppstår i leken
Titti Olsson gläds åt utbildningsminister Jan Björklunds uttalande om lagstiftning om obligatorisk skolgård, eftersom skolgården är en förutsättning för den livsviktiga leken som lär oss att vara kreativa.
Begravningsplatsens tågvagnar
Helene Båtshake funderar kring levande begravningsplatser och ser användbara kvaliteter hos ett tåg: Alla vagnar har samma syfte men kan ändå uppfylla olika önskemål.
Den tillfälliga platsens rika kvaliteter
Titti Olsson besökte en förskolegård helt utan prefabricerade lekredskap och såg kvaliteter som ofta saknas på platser för lek.
Kul kultur på torg
Det är schlageryra i Malmö. Göran Nilsson riktar blicken mot stadens torg och publika platser och tänker på en annan stad som nästa år kommer att vara i europeiskt fokus – Umeå är då Europas Kulturhuvudstad.
Att värdera träd
Rapporten Ekonomisk värdering av urbana träd – Alnarpsmodellen har kommit ut. Göran Nilsson gläds över modellen som kommer att fungera både vid byggprocesser och i juridiska konflikter.
Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas
Petter Åkerblom ser hur barnens skolgårdar flyttas upp på taken och undrar hur det stämmer överrens med läroplanen som slår fast att barn ska ha nära kontakt med det omgivande samhället.
Lek för alla?
Caroline Dahl besöker en tillgänglighetsanpassad lekplats men undrar ändå hur städer – på riktigt – kan bli till för alla.
Mångfald ger trygga stadsrum
Karin Andersson menar att möten mellan människor ger tryggare stadsinvånare.
Vad är en hållbar parkupplevelse?
Göran Nilsson undrar om lugnet i parker är hotat när de alltmer blir platser för events och happenings?
Lägg till ny kommentar