
River Lea vid Springfield Park.

Kanalen vid Victoria Park.

Kanalen vid Broadway Market i Bethnal Green.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Jag älskar Londons kanaler. Det är till dem jag springer när jag behöver sinnesro. Jag skriver ofta om den ”annanhet” som jag tycker är så viktig för att städer ska kunna vara tillåtande. De platser som inte ser ut som allt annat, som inte är till för att ”attrahera” en specifik urban målgrupp som beskrivs som konsumenter och tillhör medveten medelklass med valmöjligheter.
Idén om den täta staden går hand i hand med arbetsmarknadens idé om extroverta och supersociala medarbetare som älskar att brainstorma i grupp och sitta i öppna kontorslandskap där det aldrig är tyst, aldrig arbetsro. London är som ett öppet kontorslandskap. Min hjärna kokar över av stimulans. I Londons stadsliv är kanalerna min plats att vara ensam. Tempot är ett annat. Människorna är också annorlunda.
I Londons kanaler finns omkring 3000 låga och långsmala kanalbåtar. En del ligger vid permanenta kajplatser men de flesta cirkulerar. Vid de flesta kajplatser får man bara ligga i två veckor, sen måste man röra sig vidare. Det är ett speciellt liv. Ett modernt nomadliv som lockar människor som vill leva i London men samtidigt som fria bohemer. Richard Perry på Canal & River Trust beskriver kanalerna som linjära byar. Samhörigheten mellan båtborna är stor, de känner varandra.
Men Londons kanaler rinner inte skyddade från den förvandling som sker på fast mark med stigande bostadspriser och förändrad demografi. Marken längs med Londons kanaler är stadens baksida som håller på att bli dess framsida. Lugnet vid kanalerna uppskattas, och efterfrågan driver upp priserna.
På många håll blir marken vid vattnet nu bebyggd med livsstilboenden som inte riktigt är samma livsstil som båtägarna lockats av. Glasfasader, rymliga balkonger och privatiserade promenader. Det är en ny typ av lugn, ett privat sådant. Nya konflikter uppstår. Klagomål på båtägarnas livsstil framförs allt mer. Kanalernas nya invånare har flyttat dit för sitt privata lugn, inte för att dela det med kringresande bohemer.
Än så länge pratas det inte om en gentrifiering av Londons båtliv. Troligtvis är det livet, så som det ser ut idag, för obekvämt för att attrahera den välmående medelklassen och är därför fortfarande ett relativt billigt boendealternativ i den hårt ansatta bostadsmarknaden i London. Än så länge ligger den låga kanalbåten granne med glasfasaderna och än så länge erbjuder kanalerna det vatten, den rymd och den avskildhet jag behöver för att kunna andas i Londons rödbruna täthet.
Karin Andersson
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>
Torgets roll i den samtida staden
Vad ger ett framgångsrikt torg? Noggrann programmering eller det oprogrammerade? Caroline Dahl ställer frågorna, samtidigt som hon lyfter fram vikten av medborgares rätt till medskapande i stadsutvecklingsprocesser.
Sökandet är behållningen
Helene Båtshake åker till Paris för att besöka döda storheters gravar. På köpet får hon gemenskap, mystik och en meditativ vandring. Mitt i staden ett andningshål. >>
Stadsodling och bygglek ifrågasätter rådande ordning
Titti Olsson har varit på konferensen Nordic Adventure – Connecting Children with Nature och imponerats av Danmarks politikers inställning till barns lek utomhus, och saknar dess motsvarighet i Sverige. >>
Lägg till ny kommentar