Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.

 

I tre år har jag bott granne med skolan. Under dessa år har jag sett kojor, stall och avancerade byggnadskonstruktioner uppstå och försvinna i en ständig omvandlingsprocess. Byggandet och grejandet försiggår i en naturlik plantering som tidigare tjänstgjort som anonym och oanvänd grön barriär mellan bostadskvarteren och ett verkstadsområde.

Men nu sjuder planteringen av barn och liv! Pinnsamlingar och gyttjehålor samsas med omsorgsfullt arrangerade bosättningar av stenar, grenar, snörstumpar och brädor. Ofta ser jag lågstadieeleverna strosa runt i smågrupper på jakt efter något att bygga med. Eller sitter de på huk och kollar på något intressant fynd som behöver diskuteras med kompisarna. Att en naturlik plantering blivit en skolgård kommer sig av att skolverksamheten bedrivs i tillfälliga paviljonger i väntan på en ny skola som byggs strax intill.

Skolledningen på denna skola är övertygad om att barn utvecklas bäst genom att pröva sina förmågor. En oordnad miljö som ger möjlighet till kreativ lek är därför viktigare än en tillrättalagd. Visst inser skolledningen att pinnar, snören och spik kan vara potentiella risker, men skolledningen anser att riskbedömningen man gjort är tillräcklig och genomtänkt utifrån barnperspektiv. Inget gnissel uppstår i samarbetet med kommunens skötselpersonal. Gnissla tänder kan däremot vissa besiktningsmän för leksäkerhet säkert göra, liksom vissa föräldrar gör som tröttnat på att hämta leriga barn som måste släppas in i familjebilen. Enligt skolledningen har barnen själva det fint med både lera, hammare och spik.

I dagarna har ”Skolgården – förvaltning och utveckling av förskole- och skolgårdar”, publicerats av SKL (Sveriges kommuner och landsting). Skriften tar avstamp i det ovan beskrivna problemkomplexet, där ställningstaganden på olika förvaltningar och på olika nivåer i slutänden resulterar i vilket lekvärde det enskilda barnet får tillgång till på skolan eller förskolan. Skol- och förskolegårdar får en allt viktigare roll när barns egentid utomhus av olika anledningar minskar. Att bli medveten om vad ett barnperspektiv kan innebära i förvaltning och utveckling av gårdarna är därför viktigt för framtiden.

SKLs skrift har landets fastighetsorganisationer som huvudmålgrupp. I skriften ges flera goda exempel från kommuner som framgångsrikt utvecklat sitt arbete med förvaltning och utveckling av förskole- och skolgårdar. Samverkan och samsyn mellan kommunens förvaltningar framstår som en viktig framgångsfaktor, en annan att ta fram styrdokument genomsyrade av barnperspektiv att använda både vid upprustningsinsatser och nyanläggning av gårdar. Att ta sig tid att fråga barnen själva hur de använder och upplever sin lekmiljö är avgörande, liksom att involvera pedagogerna på förskolan eller skolan.

När barnen på skolan jag bor granne med fick frågan vad de saknade svarade de ”sandlåda”. Den insiktsfulla och samtidigt ekonomiskt sinnade skolledningen beställde då ett lass sand som tippades i kanten av planteringen. Sandhögen fungerar under den tid skolan bedrivs i paviljonger. Att den genom lek sprids ut i gräsmatta och i plantering är definitivt inget problem i den lundensiska styva leran.

På Boverkets och Moviums konferens ”Gör plats för barn och unga” den 3-4 juni presenterar jag skriften i egenskap av författare, tillsammans med Petter Åkerblom.

Lena Jungmark

Skriften kan beställas från SKLs webshop. http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/skolgarden-forvaltning-och-utveckling-av-forskole-och-skolgardar.html