movium.slu.se

Krönika
JUBILEUMSKRÖNIKA

Moviums roll i stadsbyggandet

Publicerad 1 juli 2020

Landskapsperspektivet är relevant för stadsbyggandet i åtminstone två avseenden – det ena avser staden och det andra stadslandskapet. I båda fallen är Moviums roll central.

 

Vi är överlag ganska överens om att utemiljön (det offentliga rummet utomhus) i en stad har stor betydelse för människors välbefinnande, för det sociala livet, det offentliga samtalet och för människors upplevelse av meningsfullhet och livsmakt. Utemiljön anses också vara en av stadens viktigaste resurser i ett utvecklingsperspektiv, såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt.

 

Flertalet av dessa miljöer har planerats och tillkommit under andra förhållanden än dagens och vittnar om andra tiders samhällsskick, värderingar och levnadsförhållanden. De är i regel statiska till sin form och gestaltning. Avsedda för specifika ändamål och med underförstådda påbud om lämpligt beteende. Därmed blir det uppenbart vilka aktiviteter (och människor) som inte passar in och på så vis förvisas till stadens ”spaces left over after planning, (SLOAP)” – övergivna eller inte ianspråktagna platser. Vi kan kalla dem stadens ”mellanrum”.

 

Jag menar att vi i regel ser utemiljön som summan av stadens platser, torg, gator och parker med mera. Men utemiljön är hela det nätverket av knutpunkter och stråk i en stad, som är ramen om hela den mänskliga mångfalden och komplexiteten. Och ju större stad, desto större spridning mellan olika livsformer som söker sin plats i utemiljön.

 

Mellanrummen är platser där människor rör sig eller vistas, utan att de är avsedda som mötesplatser eller för gemenskaper av de slag som uppstår. Man kan säkert hävda att ”mellanrum” kan uppstå även på platser avsedda för annan form för samvaro. Mellanrummen är således platser som får sin mening och tar sin gestalt genom olika gruppers ianspråktagande.

 

Stadens mellanrum är oumbärliga i en stad. Det är i regel platser som bejakar rörelsefrihet, uppfinningsrikedom och kreativitet, lust till utmaning och spänning, om än inte alltid kontroll och trygghet. Det är genom dessa som samhället utvecklas och förändras. Utvecklingsprocessen sker genom ”differentiering” – olika grupper renodlar sin kultur som avvikelse, ibland protest, mot den gällande samhällsordningen. Nästa steg i utvecklingsprocessen är ”integrering”, om samhället svarar positivt på förändringen. Det innebär en anpassning av samhällsordningen till dessa nya kulturer. Denna process är betydelsefull inte minst för demokratin och för en fredlig samvaro mellan trygga och toleranta medborgare. Därmed är den är avgörande för stadens utveckling.

 

Ett problem är att olika delar av utemiljön, såväl de programmerade och ordnade platserna som mellanrummen, förvaltas av en rad olika kommunala organ. Dessa har till uppgift att genomföra åtgärder som aktualiseras inom en rad olika politikområden. Eftersom ingen instans har hela ansvaret så finns det inte heller någon som ser till helheten. Helhetsperspektivet på utemiljön i en stad – förståelsen för stadens utemiljö i sin helhet som ett dynamiskt system av samspel mellan mänskliga aktiviteter och fysiska miljöer – liknar det som avses med Landskapsperspektivet.

 

Landskapsperspektivet – såsom det formuleras i Landskapskonventionen – ”ett område sådant det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer “, betonar upplevelsen av miljön. Begreppet samspel inbegriper en dimension av tid och dynamik i den ömsesidiga påverkan mellan de ”naturliga och/eller mänskliga faktorer” som ger den faktiska användningen av stadens offentliga rum.

 

Landskapsperspektivets verktyg är att ”identify and assess”, det vill säga att definiera, kartlägga, värdera och analysera med ett tidsperspektiv. Arbetet är i hög grad tvärsektoriellt och griper över sektors- och förvaltningsgränser. Det förutsätter medverkan av olika sakkunskaper eftersom arbetet inte ”passar in” i stadens traditionella förvaltningsstruktur.

 

Moviums roll i detta arbete skulle kunna vara att bidra till förståelsen för dynamiska förändringsprocesser i stadens utemiljöer. Det kan ske genom att initiera, stödja, följa eller medverka i samt att dokumentera projekt som fokuserar den faktiska användningen av utemiljöerna. Movium har ett stort nätverk av intressenter och samarbetspartners inom stadsbyggandet. Därför kan Movium lyfta frågorna om utveckling av den urbana infrastrukturen av utemiljöer – strategiskt med tyngdpunkt i medel snarare än mål – och i förslag till handling, snarare än gestaltning.

 

Man skulle kunna kalla det att tillhandahålla underlag för politiska mål och visioner för utveckling av stadens offentliga miljöer i ett helhetsperspektiv. Mera anspråksfullt formulerat skulle Movium kunna bidra till erfarenheter som kan ligga till grund för en samlad ”stadspolitik”.

 

Stad och land – stadsbygd eller landsbygd. Man betraktar dem i regel som varandras motsatser. Vi ser landsbygden som ett från staden art- och avskilt område. Ett område förbehållet produktionen av ”föda och fiber”. Men detta håller på att förändras. Skälet är den ökade rörligheten. Den leder till en utvecklighet av två slag.

 

Den ena är att ett antal olika funktioner koncentreras till ett fåtal utbudspunkter i regionen. Därigenom ökar effekten av skala, utbudet ökar, effekterna maximeras och konsumenter gynnas. Det mest givna exemplet är stormarknader. Den andra är att vissa funktioner som inte behöver närhet eller tillgänglighet, flyttar allt längre bort. Ett exempel kan vara ett SPA eller en konsthall. De kan finnas långt från de stora tätorterna, men är fortfarande tillräckligt nära för att stora delar av befolkningen kan söka sig till deras exklusiva utbud.

 

Rörligheten har således rumsliga konsekvenser. En följd av detta är dels att tidigare småsamhällen, förorter och pendlingssamhällen i regionen alltmer frigör sig från de hierarkiska sambanden med respektive kommuncentrum. Och dels att allt fler funktioner, nödvändiga för den moderna livsstilen och tillgängliga med bil, förläggs till olika delar av regionen. Även de blir en del av den urbana ekonomin. Vissa är till och med integrerade i den internationella ekonomin. I båda fallen har de ett allt svagare samband med sin lokala miljö.

 

Mellan dessa noder förändras även landsbygden. Den övergår alltmer till att bli ett urbant konsumtionslandskap med golfbanor, ridanläggningar, vandringsleder, fritidsbebyggelse och en nischad bostadsmarknad med inriktning på hästhållning, jakt och fiske. Från produktion av ”föda och fiber” pågår även en omvandling av landsbygden till ett urbant produktionslandskap med inriktning på den urbana ekonomin. Andelen boenden utan koppling till den rurala ekonomin växer genom det ökande antalet bostadsjordbruk (där jordbruket är sekundärt i familjens ekonomi). Nybyggande på landsbygden innebär att landsbygden har ungefär samma relativa tillväxt som i tätorterna.

 

Denna utveckling innebär att städer, tätorter och mellanliggande konsumtions- och produktionsanläggningar på landsbygden övergår till att bli delar i ett ”regionalt stadslandskap”. Och landsbygdens landskap dess ”mellanrum”.

 

Detta stadslandskap låter sig inte beskrivas med det traditionella stadsbyggandets terminologier och dikotomier. Begrepp som centrum/periferi, stad/land fungerar inte längre som begrepp att beskriva det nya stadslandskapets rumsliga struktur.

 

Stadslandskapets mellanrum, landsbygdens landskap, har blivit stadslandskapets offentliga rum, en del av den urbana befolkningens vardag. Som sådant har det betydelse, inte bara för produktions- och konsumtionsanläggningar utan även som meningsbärande ”upplevelselandskap”, ”friluftslandskap” och ”symbollandskap” i stadslandskapet och för dess invånare. Landskapets kollektiva nyttigheter – de värden som kan konsumeras utan att de förbrukas – dess biologiska, kulturella, sociala och upplevelsemässiga värden, behöver nu bli föremål för andra diskussioner än de som faller inom den traditionella planeringen och nuvarande administrativa gränser.

 

Den traditionella planeringen, sektorsplanering respektive kommunal planering, förmår inte att behandla landskapets problematik i perspektivet av det regionala stadslandskapets utveckling. Följden är att utvecklingen av landsbygdens landskap sker utan närmare överväganden i det större perspektivet, i ett helhetsperspektiv. Behovet av ett landskapsperspektiv på detta stadslandskap – nämligen ”ett område sådant det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer “ – är givet.

 

Landskapskonventionens betoning av landskapsperspektivet avser att utveckla sektorsövergripande målbilder och strategier för en hållbar planering och förvaltning av landskap. Vidare vill man stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i detta arbete.

 

Som sagts ovan saknas en aktör med formell kompetens och politisk legitimitet att följa stadslandskapets utveckling. Hur det förvaltas och utvecklas och – varför inte – gestaltas – utifrån ett helhetsperspektiv på området och oberoende av administrativa gränser. Ett organ knutet till akademin utgör i kraft av fristående, fritänkande organisation ett viktigt komplement till myndigheters arbete när det gäller att finna former för tillämpningen av landskapsperspektivet på stadslandskapet.

 

Movium kan utgöra ett ”observatorium” med uppgift att förmedla kunskaper om stadslandskapets dynamik i tid och rum med tyngdpunkt i dess effekter för landskapet. Arbetet bör ske i samverkan med regionala och lokala myndigheter och intresseorganisationer. Movium kan genom sin närhet till forskning och lokala aktörer erbjuda analys av förändringsprocesser i stadslandskapet, beskriva dess komponenter och dynamiken och flöden som påverkar landskapet och dess utveckling. Det kan ske som ett underlag för myndigheter eller som information till allmänheten genom Moviums publikationsverksamhet samt genom fortbildning av yrkesverksamma.

 

Landskapsperspektivet är, med andra ord, centralt för Moviums kärnverksamheter.

 

Ole Reiter, arkitekt och verksamhetsledare för Movium under åren 2006–2008.

 

 

Litteraturtips: 

 

“Loose Space. Possibility and Diversity in Urban Life”, Karen A Franck and Quentin Stevens (editors), Routledge, London and New York, 2007

 

“Temporary Urban Spaces, Concepts for the use of city spaces”, Florian Haydn, Robert Temel (Editors), Birkhäuser – Publishers for Architecture, Basel, Boston, Berlin, 2003

 

“Spaces of Uncertainty”, Kenny Cupers, Markus Miessen, Verlag Müller + Busmann, Wuppertal, 2002

 

New Public Spaces”, Sarah Gaventa, Mitchell Beazley, Octopus Publishing Group Ltd, 2006

 

“Terra Fluxus”, James Corner, The Landscape Urbanism Reader, Charles Waldheim (editor), Princeton Architectural Press, New York, 2006.

 

“The Oresund Region: invocation of a new urban landscape”, Ole Reiter, Rassegna 82: Mutations of the European city, 2006

 

”Det skånska landsbygdsprogrammet – ett utvecklingsprogram med landskapsperspektiv”, Ole Reiter (red), Länsstyrelsen i Skåne, 2006

 

”Byggande på landsbygden i Skåne, hot eller möjlighet?” Ole Reiter, Skåne i utveckling 2006:10, Länsstyrelsen i Skåne

 

”Landskap som mål och medel”, Ole Reiter, Skåne i utveckling 2009:3, Länsstyrelsen i Skåne

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sidor