Moraliskt försvarbart att vara ängslig?
Barn är soffpotatisar, innesittare och skjutsas till skolan. Det är en inte helt ovanlig bild av diskussionen i media genom åren.
Bernard Spiegal, som talade på konferensen Risk, utveckling och ansvar i Lund den 3 oktober, menade att huvudproblemet är föräldrarna. Deras oro och ängslan för barnen i trafiken, parkerna, skolan och lekplatserna, anser Spiegal har blivit moraliskt korrekt (anxiety has become a moral right). Något som blivit starkare än barns och ungas rätt till allsidig utveckling och som i värsta fall leder till fritt spelrum för den överbeskyddande föräldern. Vilket kan gå ut över barnets rätt och möjlighet till lek, med passivitet och stigande ohälsotal som följd.
Vems fel?
Men det kan väl inte vara föräldrarnas fel om barn inte leker? Föräldrar vill väl inget annat än att deras barn får all inspiration i världen som gör dem till smarta, starka, socialt kompetenta och ansvarstagande människor? Att skolgårdar blir till fantasieggande lekparadis? Att skolvägarna utformas så att alla barn kan ta sig till skolan själva tryggt och säkert?
Det måste vara lekplatsinspektörernas fel! De gör inget annat än söker fel och brister och skrämmer upp både fastighetsägare, barnomsorgspersonal och föräldrar med hur farliga lekplatser kan vara.
Mogens Tom Jensen, som driver webbplatsen Legestafetten.dk, menar att dagens barn vistas ungefär 25 000 timmar i skolan jämfört med föräldragenerationen som var där i 7000 timmar. Institutionsmiljöerna har därmed blivit allt mer centrala för barns motoriska och psykosociala utveckling. De måste möta barns behov med hjälp av standardiserad och säker lekutrustning, menar lekutrustningsindustrin och inspektörerna.
Men stopp och belägg, det är väl klart att lekutrusning ska vara säker! Det finns väl inget motsatsförhållande mellan säkra och roliga lekredskap?
Mogens Tom Jensen hävdar att besiktningsprotokollet och hur det tas emot är startpunkten för den process fastighetsägaren är ansvarig för. Syndabock skulle i så fall vara den fastighetsägare som inte tar fullt ansvar för att åtgärda de fel och brister som konstateras.
Attityder verkliga problem
Men allt detta handlar om så mycket annat än att hitta syndabockar! Denna jakt kan i själva verket vara rökridå för att inte ta tag i de verkliga problemen. Som i många fall har med attityder att göra.
Inom ungdomsidrotten inträffar hundratals olyckor varje år som slutar med sjukhusbesök. Där är det accepterat, det ingår i spelets regler. Ingen stoppar en träning och hänvisar till skadestatistiken, det är viktigare att vinna matchen.
När det gäller lekplatser kan man ibland undra om det är tvärtom. Trots att en försvinnande liten del av alla olycksfall inträffar på lekplatser blir kritiken omfattande när en olycka sker.
Lek är ingen produkt
Problemet uppstår när man ser leken som en produkt. Men lek i barnets perspektiv är någonting helt annat. Det är viktigt att, som den engelska forskaren Wendy Russell säger, se leken som process och leken som processens triumf över produkten.
Barns perspektiv på vad de håller på med måste komma i första rummet. Vårt jobb som planerare och förvaltare är att skapa maximalt lekvärde och den säkerhet som är nödvändig, men vi får aldrig sluta tänka på just lekvärdet.
Öka kompetensen
Kompetensen måste stärkas bland fastighetsägare, föräldrar och personal i skola och förskola för att kunna ta större ansvar för barns utveckling. Det gäller att bygga, besiktiga och avhjälpa brister kopplade till lekmiljöer för barn och unga. Men också om att bygga relationer, fortlöpande underhåll av samarbetsprocesser och att avhjälpa brister i vårt inskränkta synsätt på vad barns lek innebär. Denna problematik kommer att behandlas på Moviums rådgivardag i Göteborg den 6 november där bland annat Movium-rådgivaren Jan-Olof Gullberg medverkar.
Sammanfattningsvis handlar det om intellektuella och etiska utmaningar i att göra riskbedömningar utifrån vad som är bäst för barnet – och inte vad som är bäst för en själv som ansvarig.
Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen
På spaning med Moviums ledningsråd
I mitten av maj träffades Tankesmedjan Moviums ledningsråd för att spana efter trender och framtidsfrågor. Nyfiken? >>
Skapa möten istället för gränser
Är det möjligt att designa med en känslighet för sociala processer, kanske till och med skapa möjlighet för integration och givande sociala möten? Det frågar sig fyra blivande landskapsarkitekter som nyligen arrangerade Landskapsarkitekturdagen med temat Merging landscapes på SLU i Alnarp.
Det överbeskyddade barnet
Synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext, skriver Anna Lenninger.
Elbilar och attraktiva städer
Fredrik Jergmo har kört laddhybrid i några veckor och funderar över elbilens roll i våra städer i framtiden.
JAPAN PÅ MITT SÄTT
Kerstin Nilermark reste till Japan första gången 2009, och drömmer därefter alltid om nästa Japanresa. Läs hennes krönika om mötet med Japan.
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Lägg till ny kommentar