Moraliskt försvarbart att vara ängslig?
Barn är soffpotatisar, innesittare och skjutsas till skolan. Det är en inte helt ovanlig bild av diskussionen i media genom åren.
Bernard Spiegal, som talade på konferensen Risk, utveckling och ansvar i Lund den 3 oktober, menade att huvudproblemet är föräldrarna. Deras oro och ängslan för barnen i trafiken, parkerna, skolan och lekplatserna, anser Spiegal har blivit moraliskt korrekt (anxiety has become a moral right). Något som blivit starkare än barns och ungas rätt till allsidig utveckling och som i värsta fall leder till fritt spelrum för den överbeskyddande föräldern. Vilket kan gå ut över barnets rätt och möjlighet till lek, med passivitet och stigande ohälsotal som följd.
Vems fel?
Men det kan väl inte vara föräldrarnas fel om barn inte leker? Föräldrar vill väl inget annat än att deras barn får all inspiration i världen som gör dem till smarta, starka, socialt kompetenta och ansvarstagande människor? Att skolgårdar blir till fantasieggande lekparadis? Att skolvägarna utformas så att alla barn kan ta sig till skolan själva tryggt och säkert?
Det måste vara lekplatsinspektörernas fel! De gör inget annat än söker fel och brister och skrämmer upp både fastighetsägare, barnomsorgspersonal och föräldrar med hur farliga lekplatser kan vara.
Mogens Tom Jensen, som driver webbplatsen Legestafetten.dk, menar att dagens barn vistas ungefär 25 000 timmar i skolan jämfört med föräldragenerationen som var där i 7000 timmar. Institutionsmiljöerna har därmed blivit allt mer centrala för barns motoriska och psykosociala utveckling. De måste möta barns behov med hjälp av standardiserad och säker lekutrustning, menar lekutrustningsindustrin och inspektörerna.
Men stopp och belägg, det är väl klart att lekutrusning ska vara säker! Det finns väl inget motsatsförhållande mellan säkra och roliga lekredskap?
Mogens Tom Jensen hävdar att besiktningsprotokollet och hur det tas emot är startpunkten för den process fastighetsägaren är ansvarig för. Syndabock skulle i så fall vara den fastighetsägare som inte tar fullt ansvar för att åtgärda de fel och brister som konstateras.
Attityder verkliga problem
Men allt detta handlar om så mycket annat än att hitta syndabockar! Denna jakt kan i själva verket vara rökridå för att inte ta tag i de verkliga problemen. Som i många fall har med attityder att göra.
Inom ungdomsidrotten inträffar hundratals olyckor varje år som slutar med sjukhusbesök. Där är det accepterat, det ingår i spelets regler. Ingen stoppar en träning och hänvisar till skadestatistiken, det är viktigare att vinna matchen.
När det gäller lekplatser kan man ibland undra om det är tvärtom. Trots att en försvinnande liten del av alla olycksfall inträffar på lekplatser blir kritiken omfattande när en olycka sker.
Lek är ingen produkt
Problemet uppstår när man ser leken som en produkt. Men lek i barnets perspektiv är någonting helt annat. Det är viktigt att, som den engelska forskaren Wendy Russell säger, se leken som process och leken som processens triumf över produkten.
Barns perspektiv på vad de håller på med måste komma i första rummet. Vårt jobb som planerare och förvaltare är att skapa maximalt lekvärde och den säkerhet som är nödvändig, men vi får aldrig sluta tänka på just lekvärdet.
Öka kompetensen
Kompetensen måste stärkas bland fastighetsägare, föräldrar och personal i skola och förskola för att kunna ta större ansvar för barns utveckling. Det gäller att bygga, besiktiga och avhjälpa brister kopplade till lekmiljöer för barn och unga. Men också om att bygga relationer, fortlöpande underhåll av samarbetsprocesser och att avhjälpa brister i vårt inskränkta synsätt på vad barns lek innebär. Denna problematik kommer att behandlas på Moviums rådgivardag i Göteborg den 6 november där bland annat Movium-rådgivaren Jan-Olof Gullberg medverkar.
Sammanfattningsvis handlar det om intellektuella och etiska utmaningar i att göra riskbedömningar utifrån vad som är bäst för barnet – och inte vad som är bäst för en själv som ansvarig.
Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen
Tänk om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräs!
Ja, det skulle ju vara ett ordentligt paradigmskifte i både utformning och förvaltning av urbana grönytor.
Tharirtorget och den sociala ordningens makt
Under våren var Tharirtorget i Kairo scenplats för en revolution, samtidigt som den sociala ordningen upprätthölls av revolutionärerna själva.
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Lägg till ny kommentar