Barn är soffpotatisar, innesittare och skjutsas till skolan. Det är en inte helt ovanlig bild av diskussionen i media genom åren.

Bernard Spiegal, som talade på konferensen Risk, utveckling och ansvar i Lund den 3 oktober, menade att huvudproblemet är föräldrarna. Deras oro och ängslan för barnen i trafiken, parkerna, skolan och lekplatserna, anser Spiegal har blivit moraliskt korrekt (anxiety has become a moral right). Något som blivit starkare än barns och ungas rätt till allsidig utveckling och som i värsta fall leder till fritt spelrum för den överbeskyddande föräldern. Vilket kan gå ut över barnets rätt och möjlighet till lek, med passivitet och stigande ohälsotal som följd.

Vems fel?

Men det kan väl inte vara föräldrarnas fel om barn inte leker? Föräldrar vill väl inget annat än att deras barn får all inspiration i världen som gör dem till smarta, starka, socialt kompetenta och ansvarstagande människor? Att skolgårdar blir till fantasieggande lekparadis? Att skolvägarna utformas så att alla barn kan ta sig till skolan själva tryggt och säkert?

Det måste vara lekplatsinspektörernas fel! De gör inget annat än söker fel och brister och skrämmer upp både fastighetsägare, barnomsorgspersonal och föräldrar med hur farliga lekplatser kan vara.

Mogens Tom Jensen, som driver webbplatsen Legestafetten.dk, menar att dagens barn vistas ungefär 25 000 timmar i skolan jämfört med föräldragenerationen som var där i 7000 timmar. Institutionsmiljöerna har därmed blivit allt mer centrala för barns motoriska och psykosociala utveckling. De måste möta barns behov med hjälp av standardiserad och säker lekutrustning, menar lekutrustningsindustrin och inspektörerna.

Men stopp och belägg, det är väl klart att lekutrusning ska vara säker! Det finns väl inget motsatsförhållande mellan säkra och roliga lekredskap?

Mogens Tom Jensen hävdar att besiktningsprotokollet och hur det tas emot är startpunkten för den process fastighetsägaren är ansvarig för. Syndabock skulle i så fall vara den fastighetsägare som inte tar fullt ansvar för att åtgärda de fel och brister som konstateras.

Attityder verkliga problem

Men allt detta handlar om så mycket annat än att hitta syndabockar! Denna jakt kan i själva verket vara rökridå för att inte ta tag i de verkliga problemen. Som i många fall har med attityder att göra.

Inom ungdomsidrotten inträffar hundratals olyckor varje år som slutar med sjukhusbesök. Där är det accepterat, det ingår i spelets regler. Ingen stoppar en träning och hänvisar till skadestatistiken, det är viktigare att vinna matchen.

När det gäller lekplatser kan man ibland undra om det är tvärtom. Trots att en försvinnande liten del av alla olycksfall inträffar på lekplatser blir kritiken omfattande när en olycka sker.

Lek är ingen produkt

Problemet uppstår när man ser leken som en produkt. Men lek i barnets perspektiv är någonting helt annat. Det är viktigt att, som den engelska forskaren Wendy Russell säger, se leken som process och leken som processens triumf över produkten.

Barns perspektiv på vad de håller på med måste komma i första rummet. Vårt jobb som planerare och förvaltare är att skapa maximalt lekvärde och den säkerhet som är nödvändig, men vi får aldrig sluta tänka på just lekvärdet.

Öka kompetensen

Kompetensen måste stärkas bland fastighetsägare, föräldrar och personal i skola och förskola för att kunna ta större ansvar för barns utveckling. Det gäller att bygga, besiktiga och avhjälpa brister kopplade till lekmiljöer för barn och unga. Men också om att bygga relationer, fortlöpande underhåll av samarbetsprocesser och att avhjälpa brister i vårt inskränkta synsätt på vad barns lek innebär. Denna problematik kommer att behandlas på Moviums rådgivardag i Göteborg den 6 november där bland annat Movium-rådgivaren Jan-Olof Gullberg medverkar.

Sammanfattningsvis handlar det om intellektuella och etiska utmaningar i att göra riskbedömningar utifrån vad som är bäst för barnet – och inte vad som är bäst för en själv som ansvarig.