
Plaketten berättar om ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

Minne över politikern Jean Jaurès. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

Minne över 17-årig flicka ur motståndsrörelsen. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

På många skolor finns plaketter som berättar att barn förts bort för att dö. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.
Minnas och påminnas i det gemensamma rummet
Det sägs att Frankrike, liksom flera andra europeiska länder som var inblandade i de stora krigen under 1900-talet, har varit dåligt på att bearbeta sina krigsupplevelser. Men vandrar man omkring i Paris skulle man faktiskt kunna tro motsatsen; staden är nämligen fylld av minnestavlor om dess historiska förflutna. På många skolor sitter plaketter på husväggen som berättar att judiska barn, som gick i just denna skola, åren 1942–44 fördes bort för att dö i koncentrationsläger, ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Och bara i de kvarter i östra Paris, i det 20:e arrondissementet, där jag mest rör mig har jag kunnat räkna till ett stort antal minnestavlor, uppsatta på platser där motståndsmän dödades under andra världskriget. Inte sällan hänger det färska blommor vid dessa tavlor.
Det finns något vackert och upplyftande i dessa ständiga påminnelser i det offentliga rummet om händelser i det förflutna (även om det förvisso är enklare att minnas sina hjältar och den segrande, ”goda” sidan än att väcka till liv kollaboratörer och medlöpare; att verkligen våga se och bli medveten om vad som utspelade sig i de mörkare rummen). Det blir en påminnelse om att vi alla är beroende av vad andra människor har gjort – eller inte gjort – före oss. Det handlar om en vördnad för dem som utfört beundransvärda handlingar i svåra tider och samtidigt är det en sorts uppfostran av nutidens samhällsmedborgare.
Här i Paris har ett stort antal gator namn efter personer ur historien: författare, vetenskapsmän, politiker, militärer. Och på dessa gatuskyltar står inte bara namnet på gatan, där står också när personen den uppkallats efter levde och vad han (för det är en skamlig och förödande övervikt av män) gjorde sig känd för under sin levnad. Utbildning av stadens invånare och påminnelse på en och samma gång. Även många av métrostationerna bär (mans-)namn: Charles de Gaulle, Victor Hugo, Voltaire, Franklin D. Roosevelt (uttalat med typisk fransk accent när det ropas ut i högtalarsystemet), för att bara ta några exempel.
En métrostation i nordöstra Paris är uppkallad efter politikern Jean Jaurès (1859–1914). Denne man hyllas i år – på hundraårsdagen av sin död – bland annat med en utställning i Panthéon (där han för övrigt vilar sedan 1924). Jaurès var socialistledare, pacifist, försvarade Alfred Dreyfus i den antisemitiska Dreyfusaffären och försökte mobilisera den internationella arbetarrörelsen för att förhindra första världskrigets utbrott. Men den 31 juli blev han mördad på ett kafé i 2:a arrondissementet av en fanatisk nationalist. Dagen därpå var första världskriget ett faktum.
När jag tar mig till Café du Croissant för att besöka platsen för Jaurès död finns kaféet kvar på samma plats, och ja: det sitter en stor minnesplatta på väggen utanför. Och inne i kaféet finns inget mindre än ett minnesbord med en byst, och väggen ovanför pryds av en tavla med tidningsartiklar av och om Jaurès från tiden. Och så ett citat från honom själv: ”La grande paix humaine est possible.” (Det är möjligt att uppnå en fred för hela mänskligheten / ordagrant: ”den stora människofreden”.)
Jag lämnar platsen med lätta steg. Så länge vi håller minnet levande av människor som Jaurès, och så länge vårt gemensamma rum tillåts påminna oss om dem, finns det ändå hopp om mänskligheten, tänker jag. Och särskilt viktigt är att hålla detta vid liv i dagens Frankrike, där det högerextremistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen har meddelat att hon önskar byta namn på sitt parti. Ett försök att gömma undan partiets mörka historia. Men i vår demokratiska plikt ingår att aldrig någonsin glömma historien, varken den vackra eller den avskyvärda.
Annika Hultman Löfvendahl
översättare och redaktör, tidvis bosatt i Paris
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.