
Plaketten berättar om ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

Minne över politikern Jean Jaurès. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

Minne över 17-årig flicka ur motståndsrörelsen. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

På många skolor finns plaketter som berättar att barn förts bort för att dö. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.
Minnas och påminnas i det gemensamma rummet
Det sägs att Frankrike, liksom flera andra europeiska länder som var inblandade i de stora krigen under 1900-talet, har varit dåligt på att bearbeta sina krigsupplevelser. Men vandrar man omkring i Paris skulle man faktiskt kunna tro motsatsen; staden är nämligen fylld av minnestavlor om dess historiska förflutna. På många skolor sitter plaketter på husväggen som berättar att judiska barn, som gick i just denna skola, åren 1942–44 fördes bort för att dö i koncentrationsläger, ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Och bara i de kvarter i östra Paris, i det 20:e arrondissementet, där jag mest rör mig har jag kunnat räkna till ett stort antal minnestavlor, uppsatta på platser där motståndsmän dödades under andra världskriget. Inte sällan hänger det färska blommor vid dessa tavlor.
Det finns något vackert och upplyftande i dessa ständiga påminnelser i det offentliga rummet om händelser i det förflutna (även om det förvisso är enklare att minnas sina hjältar och den segrande, ”goda” sidan än att väcka till liv kollaboratörer och medlöpare; att verkligen våga se och bli medveten om vad som utspelade sig i de mörkare rummen). Det blir en påminnelse om att vi alla är beroende av vad andra människor har gjort – eller inte gjort – före oss. Det handlar om en vördnad för dem som utfört beundransvärda handlingar i svåra tider och samtidigt är det en sorts uppfostran av nutidens samhällsmedborgare.
Här i Paris har ett stort antal gator namn efter personer ur historien: författare, vetenskapsmän, politiker, militärer. Och på dessa gatuskyltar står inte bara namnet på gatan, där står också när personen den uppkallats efter levde och vad han (för det är en skamlig och förödande övervikt av män) gjorde sig känd för under sin levnad. Utbildning av stadens invånare och påminnelse på en och samma gång. Även många av métrostationerna bär (mans-)namn: Charles de Gaulle, Victor Hugo, Voltaire, Franklin D. Roosevelt (uttalat med typisk fransk accent när det ropas ut i högtalarsystemet), för att bara ta några exempel.
En métrostation i nordöstra Paris är uppkallad efter politikern Jean Jaurès (1859–1914). Denne man hyllas i år – på hundraårsdagen av sin död – bland annat med en utställning i Panthéon (där han för övrigt vilar sedan 1924). Jaurès var socialistledare, pacifist, försvarade Alfred Dreyfus i den antisemitiska Dreyfusaffären och försökte mobilisera den internationella arbetarrörelsen för att förhindra första världskrigets utbrott. Men den 31 juli blev han mördad på ett kafé i 2:a arrondissementet av en fanatisk nationalist. Dagen därpå var första världskriget ett faktum.
När jag tar mig till Café du Croissant för att besöka platsen för Jaurès död finns kaféet kvar på samma plats, och ja: det sitter en stor minnesplatta på väggen utanför. Och inne i kaféet finns inget mindre än ett minnesbord med en byst, och väggen ovanför pryds av en tavla med tidningsartiklar av och om Jaurès från tiden. Och så ett citat från honom själv: ”La grande paix humaine est possible.” (Det är möjligt att uppnå en fred för hela mänskligheten / ordagrant: ”den stora människofreden”.)
Jag lämnar platsen med lätta steg. Så länge vi håller minnet levande av människor som Jaurès, och så länge vårt gemensamma rum tillåts påminna oss om dem, finns det ändå hopp om mänskligheten, tänker jag. Och särskilt viktigt är att hålla detta vid liv i dagens Frankrike, där det högerextremistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen har meddelat att hon önskar byta namn på sitt parti. Ett försök att gömma undan partiets mörka historia. Men i vår demokratiska plikt ingår att aldrig någonsin glömma historien, varken den vackra eller den avskyvärda.
Annika Hultman Löfvendahl
översättare och redaktör, tidvis bosatt i Paris
Gravöl i Göteborg
Det var en fin tid, åren 2004 till 2008, då jag var stadsträdgårdsmästare i Göteborg. Utvecklande och inspirerande, skriver Lars Johansson. Sen hände det något annat. I några kommuner har stadsträdgårdsmästaren försvunnit, kan vi hoppas att stadsträdgårdsmästarens roll återigen faktiskt stärks?
Gestaltad livsmiljö – når vi ut?
Lars Johansson frågar sig om alla vällovliga konferenser på temat Gestaltad livsmiljö verkligen når dem som inte redan är frälsta. Hur kan det annars bli så fel i gestaltningen av offentliga rum?
Stadsskog – en gåva till framtiden
Hur vill vi att omgivningarna ska vara där människor bor om hundra år? Landskapsarkitekt Kerstin Lindström, landskapsarkitekt, reflekterar över träd, skogar, visioner och strategier.
Förmågan att skapa tid
Tid och rum hör ihop. Men hur? Caroline Dahl reflekterar över vad som gör att vi vill slå oss ner och stanna kvar på vissa platser i det publika rummet.
Med fönstret öppet mot en bättre framtid
Caroline Dahl önskar alla en skön sommar och reflekterar över vilka frågor som präglar vår tid – och framtid. Tankesmedjan fokuserar i höst på temaområdet ”Kampen om staden” med flera satsningar.
AI och hållbarhet
Harald Klein reflekterar kring cirkulära system, regenerativ utveckling och naturbaserade lösningar.
Sinnrik gestaltning av lekfullhet
Att leken och dess villkor stod i fokus under konferensen ”Den lekfulla staden” på stadsexpot H22 är ju självklart. Men lekfull, vad betyder egentligen det?
Naturskildringar – möt naturens ljud inomhus
Hur skiljer sig naturljud från visuella upplevelser av naturen, så som vinden, vattnet eller skogen? Går det att skildra naturen i ljud? Och kan ljudet av natur hjälpa oss återknyta till vår omgivande miljö?
En väg till hållbarhet
Under våren och sommaren lyfter Movium särskilt fram ett av tankesmedjans fyra temaområden: det som handlar om att gestalta staden ur barns och ungas perspektiv.
Att sätta ord på förändring
Går det att finna ett språk som gör att vi förstår hur vi själva och naturen, landskapet och den byggda miljön, faktiskt hänger samman?