Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Tanken på att gräva upp och flytta 1 100 kistor och 100 urnor för att bygga en metrostation på en 200 år gammal begravningsplats kan vara både motbjudande och makaber på samma gång, men det är just vad som har skett på Assistens Kirkegård i Köpenhamn. Ett ingrepp som givetvis har varit omstritt.
De flesta kistorna har öppnats och innehållet dokumenterats av arkeologer innan de åter begravts på en annan del begravningsplatsen. Endast de färskaste kistorna – de som är från 1970-talet har fått förbli oöppnade eftersom det enligt arkeologerna ”inte kändes passande” att öppna dem. Flytten har skett med grävrättsinnehavarnas tillstånd och endast en grav finns kvar finns kvar orörd på det som nu är en byggarbetsplats.
Många fynd
Från att ha haft en skeptisk hållning till gravflytten är jag nu plötsligt istället fascinerad över de fynd och resultat som kommit fram genom utgrävningarna. Oavsett hur stötande och osmakligt man än må tycka att det är med detta metrostationsbygge så finns det några aspekter som är svåra att bortse från: För det första är resultatet av utgrävningen mycket intressant, många fynd har gjorts vid öppnandet av gravarna och nya lärdommar kring hur begravningstraditioner har förändrast under de senaste 200 åren har erhållits. För det andra säger det något om hur vår tids och kulturs syn på död, begravningar, gravfrid och begravningsplatser – hur vi är styrda av rådande tankemönster och har svårt för att tänka annat än att det skulle störa gravfriden och förstöra kulturhistoria att bygga en metrostation på en del av en drygt 200 år gammal begravningsplats. Vad är det egentligen med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så?
Blottlagd kulturhistoria
Förvisso har en 65 00 kvadratmeter stor del av Assistens Kirkegårds totala 200 000 kvm försvunnit och ett stycke kulturhistorian gått förlorad med den. Åtminstone den del som synts ovan jord. Å andra sidan har mängder av kunskap och ”dold” kulturhistoria grävts fram.
Denna balans, eller kanske triangeldrama, mellan stadsutveckling, kulturhistoria och gravfrid är något som vi sannolikt får se mer av i framtiden. Då kan det vara bra att ha funderat över vad som är rimligt och orimligt och varför det är så.
Københavns Museum kommer att ge ut en skrift om projektet på Assistens Kirkegård.
Helene Båtshake
Den tillfälliga platsens rika kvaliteter
Titti Olsson besökte en förskolegård helt utan prefabricerade lekredskap och såg kvaliteter som ofta saknas på platser för lek.
Kul kultur på torg
Det är schlageryra i Malmö. Göran Nilsson riktar blicken mot stadens torg och publika platser och tänker på en annan stad som nästa år kommer att vara i europeiskt fokus – Umeå är då Europas Kulturhuvudstad.
Att värdera träd
Rapporten Ekonomisk värdering av urbana träd – Alnarpsmodellen har kommit ut. Göran Nilsson gläds över modellen som kommer att fungera både vid byggprocesser och i juridiska konflikter.
Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas
Petter Åkerblom ser hur barnens skolgårdar flyttas upp på taken och undrar hur det stämmer överrens med läroplanen som slår fast att barn ska ha nära kontakt med det omgivande samhället.
Lek för alla?
Caroline Dahl besöker en tillgänglighetsanpassad lekplats men undrar ändå hur städer – på riktigt – kan bli till för alla.
Mångfald ger trygga stadsrum
Karin Andersson menar att möten mellan människor ger tryggare stadsinvånare.
Vad är en hållbar parkupplevelse?
Göran Nilsson undrar om lugnet i parker är hotat när de alltmer blir platser för events och happenings?
Vad händer om platsen sviker?
Titti Olsson har varit i Goa, Indien. En resa som fått henne att fundera över platsens betydelse för vår identitet.
Varför går det så långsamt?
Anders Rasmusson blickar tillbaka tjugo år och ser att mycket av den kunskap om ekosystemtjänster som efterfrågas idag fanns redan då. Varför är det så svårt att implementera den?
Hata på nätet, gilla på gatan?
Petter Åkerblom åker tåg och gläds åt mänsklig värme i stadens offentliga rum.
Lägg till ny kommentar