Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Vad sker när staden blir en del av landskapet? Eller, är det landskapet som blir en del av staden? Är det en överdrivet teoretisk fråga att försöka bringa reda i relationen mellan stad och landskap? I slutet av november hade Movium en partnerskapsträff om ekosystemtjänster som fick mig att tänka till om relationen mellan stad och landskap. En tanke som börjar ta form hos mig är att om landskapet blir en del av staden så blir staden mer dynamisk. En annan tanke är att om staden blir en del av landskapet så får staden relationer. En parallell fråga blir så klart vad landskapet ”får”, men det tänkte jag bortse från just nu.
Min tanke om att ett landskapsperspektiv (se nedan) bidrar till att göra staden mer dynamisk kommer från föreställningen om att ett landskap befinner sig i ständig förändring. Tiden är helt enkelt en inneboende parameter i landskapsbegreppet. Att landskapet präglas av årstidernas skiftningar är kanske det tydligaste exemplet på detta, även om det också finns andra tidsperspektiv att knyta an till, såsom succession och kontinuitet. Med årstiderna skapas olika förutsättningar, inte bara för hur vi upplever landskapet, utan också för hur vi interagerar med det och vilken skötsel det kräver vid olika tidpunkter.
Se det byggda
En spekulation är att om vi såg staden som ett landskap så skulle det troligen innebära att vi skulle uppmärksamma de redan byggda miljöerna i staden i mycket större utsträckning än vad som görs idag. Stadsbyggandet skulle inte enbart rikta in sig på att göra NYTT utan i lika stor utsträckning på att göra OM. Vi skulle förädla och förfina, justera och anpassa allt eftersom vi som brukare och förvaltare såg ständiga och föränderliga behov. Ett sådant fortlöpande engagemang skulle inte kräva så storslagna visioner eller omfattande planarbete utan skulle faktiskt vara ett ganska lågmält vardagsarbete. Ganska långt ifrån det gängse planarbetet med stora utbyggnadsområden eller storskaliga stadsomvandlingsprojekt.
Om vi hade ett mer utvecklat landskapsperspektiv på staden så skulle det kanske också resultera i att människor skulle vara mer sysselsatta med att förvalta och utveckla stadens landskap i ett dynamiskt samspel med årstider och andra tidsperspektiv. Inget kan lämnas vind för våg utan omtanke. Eller, det är klart att det kan, men insikten om att det skulle bli så mycket jobbigare, dyrare och svårare att ta sig an det i ett senare skede skulle vara tydligare och leda till att man inte skulle tycka det är värt försummelsen i stunden. Ett dynamiskt stadslandskap innebär alltså att det måste finns ett närvarande perspektiv av förvaltning, av här och nu.
Beroendet uppmärksammas
Landskapsperspektivet bidrar, enligt mitt sätt att se det, till att göra staden mer dynamisk och skapar hos mig bilder av en stad som är föränderlig och levande. För att detta ska kunna hända krävs att det finns någon som levandegör våra stadsmiljöer och också stöttar stegvisa förändringar av våra annars väldigt "långsamma" miljöer. Detta levandegörande kan säkert komma i många olika former, men tankemodellen kring ekosystemtjänster, med exempelvis reglerande och producerande tjänster, menar jag faktiskt ligger ganska nära till hands. Ekosystemperspektivet innebär också att det beroendeförhållande som finns mellan staden och dess omland uppmärksammas och görs begripligt. På så sätt skapas relationer mellan staden och det landskap som den befinner sig i. Dessa relationer är på inget sätt nya, men vetskapen om dem har under modernismen suddats ut av en övertro på autonoma tekniska system.
Med hotet om framtida klimatförändringar hängande över oss erbjuder de reglerande ekosystemtjänsterna inte enbart en tilltalande miljömässig tankemodell utan även ett faktiskt ekonomiskt värde. Min förhoppning, utöver dessa två uppenbara, är att tankemodellen om att staden är en integrerad del av landskapet också ska leda till att vi ser på formandet av våra stadsmiljöer på ett nytt sätt.
Landskapsperspektivet:
Många ansluter sig idag till metaforen om landskapsarkitektur som ett verb. Allt och alla är med och skapar landskapet, och landskapet är beroende av samspelet mellan alla faktorer: den okontrollerade naturen, ett får som betar gräset, ett barn som bygger en koja eller en debattör i landskapsfrågor. Perspektivet betonar landskapet som en process snarare än en produkt. Landskapet skapas och omskapas hela tiden och det pågår en ständig transformation även av den byggda miljön. Med detta förhållningssätt blir landskapet aldrig färdigt. Landskapsperspektivet är centralt för den europeiska landskapskonventionen.
Caroline Dahl
Koordinator Stadsutveckling
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Lägg till ny kommentar