Den internationella ArchFilmLund 2016 handlade nästan mer om urbant liv än om arkitektur i sig. Vinnande film lyfter fram ett starkt medborgarengagemang i Christchurch efter jordbävningen 2011.

Det har varit internationell arkitekturfilmfestival i Lund – den utmärkta ArchFilmLund arrangerades i början av oktober för sjunde gången. Detta är ett tillfälle som alldeles för få lundabor tar tillvara på. På festivalen kan stadens medborgare få nya ingångar till arkitektur, se intressanta dokumentärer och spelfilmer som man mycket väl kan ha sett på bio tidigare, men som nu – för att det är arkitekturfestival – öppnar ögonen för nya infallsvinklar och förnyar och fördjupar upplevelsen och visar vad arkitektur och stadsbyggnad är och kan vara, vilken roll den faktiskt spelar. Och – inte minst – hur filmen förmår skildra det urbana livet som utspelar sig i ett hus, i en stad och i dess olika rum.

Professionella kan fördjupa sig i sakfrågor via panelsamtal om exempelvis, som i år, hur förtätning påverkar tillgången till dagsljus på våra breddgrader, hur olika dagsljuset fungerar i olika städer beroende på arkitekturen, och vad som därför är viktigt att som professionell arkitekt och planerare förhålla sig till. De kan ta del av hur komplext det är att i stadsbyggnaden lägga ett nytt lager till historien, vilket visades i en dokumentär som skildrar den arkitektoniska utmaningen i att gestalta en laddad plats som Alexanderplatz i Berlin.

Men starkast är nog trots allt festivalfilmerna som gestaltar människors liv. Svenskar har generellt sett låg allmänbildning i arkitektur. Även om intresset är större idag – fler förstår att staden och dess utformning angår oss alla, att vi är en del av den och har rätt att påverka den – kan man inte spåra detta i skolans undervisning. Arkitekturen är för proffs. Vi amatörer – medborgare – har väl ingenting att komma med?

Eller har vi det? Hur kan samtalet och bildningen om arkitektur – hus, mellanrum och de urbana livsrum, som majoriteten av oss idag lever i – vara så utestängande i planeringen, tänker jag, i en tid då medborgardialog sägs vara en självklarhet i all stadsutveckling?

Den vinnande dokumentära långfilmen The Art of Recovery på ArchFilmLund handlar om Christchurch, Nya Zeeland. Filmaren Peter Young, själv bosatt i Christchurch, upptäckte efter jordbävningen som drabbade staden 2011 att saker började hända i city: yttringar av guerilla urbanism. Han började följa aktivisterna med sin kamera. I de tomma gap som uppstått efter hus som raserats arrangerade medborgarna egna platser för möten och kulturella aktiviteter. De startade en biograf utomhus som drevs med cykelkraft, de skapade en stor scen för dans och framträdanden, tillverkad av mängder av blåmålade lastpallar, en konstnär visste inte hur han skulle kunna bidra men tog ett par stolar, målade dem vita och tänkte att det var ett projekt som kunde pågå i ett par veckor. Det blev till ett stort hav av vita stolar, en stol för var och en av de drygt 180 medborgare som dog.

Filmen skildrar, som Gehl Architects vd David Sim sa vid prisutdelningen, en mycket specifik händelse men fångar på samma gång någonting universellt: Vi medborgare vill engagera oss, vi vill vara med och ge uttryck för vår kreativitet. ”Varför gör vi ingenting? Vad gör jag av min kraft, mitt liv?” Känslorna fick ord av flera biobesökare efter visningen.

Medborgare i Christchurch har år efter år engagerat sig i sin stad utan att någon bjudit in dem, och skapat så mycket livsbejakande händelser i det offentliga rummet efter katastrofen att ingen kunnat planera någonting liknande. Gehl Architects fick i uppdrag att skapa en stadsplan som byggde på medborgarnas engagemang och samlade in över tusen idéer. När beslut väl skulle fattas fanns ingenting av detta med. Beslutsfattarna valde att huvudsakligen satsa på kommersiella investeringar. Idag står det mesta stilla, tomrum gapar fortfarande.

I filmen ställs frågan på sin spets: Big buisness can build a city– but can it create a community?

Tiden har sin gång, engagemang går in i nya faser. En del av det medborgarna skapade finns kvar, nytt kommer fortfarande till; den nya borgmästaren verkar trots allt lyssna. De vita stolarna, till exempel, kommer att bli ett officiellt minnesmärke.

Kanske ska en filmfestival som den i Lund inte alls ha med ordet arkitektur i titel, utan något med liv. Urban Living Festival, kanske.

Fotnot: Priset för bästa dokumentära kortfilm om arkitektur och stad fick den japansk/tjeckiska regissören Haruna Honcoop för filmen Anatomy of the Place. https://vimeo.com/161247961

Se trailern till The Art of Recovery här: https://vimeo.com/142569334