
Filmaren Peter Young(th) i samtal med arkitekt David Sim vid presentationen av dokumentärfilmen The Art of Recovery på Kino i Lund. Foto: Titti Olsson

Pete Majendie, konstnären bakom verket 185 Empty Chairs. Foto: Art of Recovery/Peter Young.

Dansbana i Christchurch, skapad av medborgarna. Foto: Art of Recovery/Peter Young.
Medborgarna skapar staden
Den internationella ArchFilmLund 2016 handlade nästan mer om urbant liv än om arkitektur i sig. Vinnande film lyfter fram ett starkt medborgarengagemang i Christchurch efter jordbävningen 2011.
Det har varit internationell arkitekturfilmfestival i Lund – den utmärkta ArchFilmLund arrangerades i början av oktober för sjunde gången. Detta är ett tillfälle som alldeles för få lundabor tar tillvara på. På festivalen kan stadens medborgare få nya ingångar till arkitektur, se intressanta dokumentärer och spelfilmer som man mycket väl kan ha sett på bio tidigare, men som nu – för att det är arkitekturfestival – öppnar ögonen för nya infallsvinklar och förnyar och fördjupar upplevelsen och visar vad arkitektur och stadsbyggnad är och kan vara, vilken roll den faktiskt spelar. Och – inte minst – hur filmen förmår skildra det urbana livet som utspelar sig i ett hus, i en stad och i dess olika rum.
Professionella kan fördjupa sig i sakfrågor via panelsamtal om exempelvis, som i år, hur förtätning påverkar tillgången till dagsljus på våra breddgrader, hur olika dagsljuset fungerar i olika städer beroende på arkitekturen, och vad som därför är viktigt att som professionell arkitekt och planerare förhålla sig till. De kan ta del av hur komplext det är att i stadsbyggnaden lägga ett nytt lager till historien, vilket visades i en dokumentär som skildrar den arkitektoniska utmaningen i att gestalta en laddad plats som Alexanderplatz i Berlin.
Men starkast är nog trots allt festivalfilmerna som gestaltar människors liv. Svenskar har generellt sett låg allmänbildning i arkitektur. Även om intresset är större idag – fler förstår att staden och dess utformning angår oss alla, att vi är en del av den och har rätt att påverka den – kan man inte spåra detta i skolans undervisning. Arkitekturen är för proffs. Vi amatörer – medborgare – har väl ingenting att komma med?
Eller har vi det? Hur kan samtalet och bildningen om arkitektur – hus, mellanrum och de urbana livsrum, som majoriteten av oss idag lever i – vara så utestängande i planeringen, tänker jag, i en tid då medborgardialog sägs vara en självklarhet i all stadsutveckling?
Den vinnande dokumentära långfilmen The Art of Recovery på ArchFilmLund handlar om Christchurch, Nya Zeeland. Filmaren Peter Young, själv bosatt i Christchurch, upptäckte efter jordbävningen som drabbade staden 2011 att saker började hända i city: yttringar av guerilla urbanism. Han började följa aktivisterna med sin kamera. I de tomma gap som uppstått efter hus som raserats arrangerade medborgarna egna platser för möten och kulturella aktiviteter. De startade en biograf utomhus som drevs med cykelkraft, de skapade en stor scen för dans och framträdanden, tillverkad av mängder av blåmålade lastpallar, en konstnär visste inte hur han skulle kunna bidra men tog ett par stolar, målade dem vita och tänkte att det var ett projekt som kunde pågå i ett par veckor. Det blev till ett stort hav av vita stolar, en stol för var och en av de drygt 180 medborgare som dog.
Filmen skildrar, som Gehl Architects vd David Sim sa vid prisutdelningen, en mycket specifik händelse men fångar på samma gång någonting universellt: Vi medborgare vill engagera oss, vi vill vara med och ge uttryck för vår kreativitet. ”Varför gör vi ingenting? Vad gör jag av min kraft, mitt liv?” Känslorna fick ord av flera biobesökare efter visningen.
Medborgare i Christchurch har år efter år engagerat sig i sin stad utan att någon bjudit in dem, och skapat så mycket livsbejakande händelser i det offentliga rummet efter katastrofen att ingen kunnat planera någonting liknande. Gehl Architects fick i uppdrag att skapa en stadsplan som byggde på medborgarnas engagemang och samlade in över tusen idéer. När beslut väl skulle fattas fanns ingenting av detta med. Beslutsfattarna valde att huvudsakligen satsa på kommersiella investeringar. Idag står det mesta stilla, tomrum gapar fortfarande.
I filmen ställs frågan på sin spets: Big buisness can build a city– but can it create a community?
Tiden har sin gång, engagemang går in i nya faser. En del av det medborgarna skapade finns kvar, nytt kommer fortfarande till; den nya borgmästaren verkar trots allt lyssna. De vita stolarna, till exempel, kommer att bli ett officiellt minnesmärke.
Kanske ska en filmfestival som den i Lund inte alls ha med ordet arkitektur i titel, utan något med liv. Urban Living Festival, kanske.
Fotnot: Priset för bästa dokumentära kortfilm om arkitektur och stad fick den japansk/tjeckiska regissören Haruna Honcoop för filmen Anatomy of the Place. https://vimeo.com/161247961
Se trailern till The Art of Recovery här: https://vimeo.com/142569334
TITTI OLSSON
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>
Torgets roll i den samtida staden
Vad ger ett framgångsrikt torg? Noggrann programmering eller det oprogrammerade? Caroline Dahl ställer frågorna, samtidigt som hon lyfter fram vikten av medborgares rätt till medskapande i stadsutvecklingsprocesser.
Sökandet är behållningen
Helene Båtshake åker till Paris för att besöka döda storheters gravar. På köpet får hon gemenskap, mystik och en meditativ vandring. Mitt i staden ett andningshål. >>
Stadsodling och bygglek ifrågasätter rådande ordning
Titti Olsson har varit på konferensen Nordic Adventure – Connecting Children with Nature och imponerats av Danmarks politikers inställning till barns lek utomhus, och saknar dess motsvarighet i Sverige. >>
Lägg till ny kommentar