
Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson
Med barn på resa i händelsernas centrum
För yngre barn finns få saker som är lika utvecklande och intressanta som att få vara med och ta del av den ”riktiga” världen. Till exempel att få följa med föräldrarna till jobbet eller besöka spännande platser, inte minst platser som inte är iordningställda särskilt för dem. Det är nog också därför det är så populärt att resa med barn. Även om det kan vara allt annat än smidigt att ta sig ut i världen med små busungar, blir deras intresse för allt spännande och lärorikt de upplever ofta ett kvitto på att det trots allt är värt besväret.
Men att resa med flyg för att ge barn spännande intryck är idag svårt att försvara. Vi förstör klimatet och därmed barnens framtid när vi vill visa dem världen. Trots att jag sedan 2015 undviker flygresor, blev det en resa med flyg till Paris för familjen på påsklovet. Vi bokade resan med poäng från min sambos tidigare flygresor och fick den därmed gratis. Men kanske med höga kostnader för klimatet och världens och barnens framtid.
Det första vi gjorde i Paris var att besöka katedralen Notre-Dame. Min åttaåriga dotter Edit blev så intresserad av den att vi stannade en lång stund inuti och försökte besvara många frågor om den unika byggnaden och dess vackra och historierika interiör. Som förälder är det fantastiskt att se sitt barn supa in kunskap och fascineras på det sättet. Lillebror tyckte också att det var spännande.
På många sätt visade sig Paris vara barnvänligt, mer än jag har uppfattat det under tidigare besök utan egna barn. Kanske mer barnvänligt för turister än bofasta. Efter två dagar i staden åkte vi dock ut till Disneyland – mest för att stå i kö visade det sig, men barnen var ändå nöjda. För mig kändes det dock som om storstaden Paris hade mer att erbjuda dem än en överfylld nöjespark.
På vägen tillbaka in till Paris kom rapporterna om branden i Notre-Dame-katedralen. Det var minst sagt overkligt. Edit undrade om vi kunde göra något och om vi kunde åka dit. Nej, vi vet inte om det är farligt och vi vill inte vara i vägen där, menade jag.
Vi följde nyhetsuppdateringarna och Edits intresse för att åka tillbaka blev inte mindre. Men vad skulle vi kunna göra där? Mest vara i vägen och upplevas som störande katastrofturister för parisarna? Eller kanske visa vårt deltagande, få förståelse för vad som hänt och känna gemenskapen?
Det fick bli en dag med lekplatsbesök, men eftersom den första lekplatsen vi tog oss till ligger ganska nära Notre-Dame gick vi snart en bit åt det hållet. Stora folkmassor rörde sig på gator och broar kring den brandskadade katedralen. Nyfikna, fascinerade och ledsna människor. Det fanns ingen att vara arg på, inget dåd bakom katastrofen och inga allvarliga personskador, bara lugnare känslor och en speciell stämning. Ganska hoppfullt.
Förutom att taket saknades var det inte mycket som märktes av att det hade varit brand, ingen brandlukt eller sot, men några gator bort fick vi kliva över utrullade brandslangar. Ute på broarna med bäst utsikt stod reportrar och kameramän från alla tänkbara TV-kanaler uppställda.
När vi hade tagit in stämningen rörde vi oss vidare för att hitta en lunchrestaurang. Jag skulle ta mig över ett övergångsställe med barnen i folkvimlet när vi blev stoppade av en reporter och en fotograf från tidningen Le Parisien. De ville intervjua oss om precis de frågorna som upptog mina tankar. Hur hade jag resonerat när jag tog med mig barn dit? Vad tyckte och tänkte barnen? Blev de glada av att se att katedralen ändå stod kvar? (Hade de sett Quasimodo när de var på besök?). Edit lovordade den vackra katedralen och att hon hade fått se den innan den brann.
Nästa dag köpte vi såklart le Parisien i en klassisk tidningskiosk. Vi var inte med, men redan på första uppslaget fanns den lilla artikeln om barns syn på katedralbranden, där några barn citerades kring sina tankar och funderingar. Barns perspektiv istället för bara presidenters och miljardärers. Det stärkte min upplevelse av Paris som en på vissa sätt barnvänlig stad – där barnen kan vara en del av både det som särskilt rör dem och det som rör alla i staden. Där barn ses som medborgare.
För Edit gjorde båda turerna till Notre-Dame stort intryck. Jag tror att jag kommer fortsätta ta med mina barn till spännande och riktiga platser, men ständigt resonera kring hållbarheten i det vi gör. Så framöver får det bli resor med tåg. Reser vi hållbart kan det också finnas en framtid för barn som växer upp idag. Och med tåg upplever man faktiskt ännu mer.
MÄRIT JANSSON
Märit Jansson är universitetslektor och forskare vid SLU i Alnarp.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar