
Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson
Med barn på resa i händelsernas centrum
För yngre barn finns få saker som är lika utvecklande och intressanta som att få vara med och ta del av den ”riktiga” världen. Till exempel att få följa med föräldrarna till jobbet eller besöka spännande platser, inte minst platser som inte är iordningställda särskilt för dem. Det är nog också därför det är så populärt att resa med barn. Även om det kan vara allt annat än smidigt att ta sig ut i världen med små busungar, blir deras intresse för allt spännande och lärorikt de upplever ofta ett kvitto på att det trots allt är värt besväret.
Men att resa med flyg för att ge barn spännande intryck är idag svårt att försvara. Vi förstör klimatet och därmed barnens framtid när vi vill visa dem världen. Trots att jag sedan 2015 undviker flygresor, blev det en resa med flyg till Paris för familjen på påsklovet. Vi bokade resan med poäng från min sambos tidigare flygresor och fick den därmed gratis. Men kanske med höga kostnader för klimatet och världens och barnens framtid.
Det första vi gjorde i Paris var att besöka katedralen Notre-Dame. Min åttaåriga dotter Edit blev så intresserad av den att vi stannade en lång stund inuti och försökte besvara många frågor om den unika byggnaden och dess vackra och historierika interiör. Som förälder är det fantastiskt att se sitt barn supa in kunskap och fascineras på det sättet. Lillebror tyckte också att det var spännande.
På många sätt visade sig Paris vara barnvänligt, mer än jag har uppfattat det under tidigare besök utan egna barn. Kanske mer barnvänligt för turister än bofasta. Efter två dagar i staden åkte vi dock ut till Disneyland – mest för att stå i kö visade det sig, men barnen var ändå nöjda. För mig kändes det dock som om storstaden Paris hade mer att erbjuda dem än en överfylld nöjespark.
På vägen tillbaka in till Paris kom rapporterna om branden i Notre-Dame-katedralen. Det var minst sagt overkligt. Edit undrade om vi kunde göra något och om vi kunde åka dit. Nej, vi vet inte om det är farligt och vi vill inte vara i vägen där, menade jag.
Vi följde nyhetsuppdateringarna och Edits intresse för att åka tillbaka blev inte mindre. Men vad skulle vi kunna göra där? Mest vara i vägen och upplevas som störande katastrofturister för parisarna? Eller kanske visa vårt deltagande, få förståelse för vad som hänt och känna gemenskapen?
Det fick bli en dag med lekplatsbesök, men eftersom den första lekplatsen vi tog oss till ligger ganska nära Notre-Dame gick vi snart en bit åt det hållet. Stora folkmassor rörde sig på gator och broar kring den brandskadade katedralen. Nyfikna, fascinerade och ledsna människor. Det fanns ingen att vara arg på, inget dåd bakom katastrofen och inga allvarliga personskador, bara lugnare känslor och en speciell stämning. Ganska hoppfullt.
Förutom att taket saknades var det inte mycket som märktes av att det hade varit brand, ingen brandlukt eller sot, men några gator bort fick vi kliva över utrullade brandslangar. Ute på broarna med bäst utsikt stod reportrar och kameramän från alla tänkbara TV-kanaler uppställda.
När vi hade tagit in stämningen rörde vi oss vidare för att hitta en lunchrestaurang. Jag skulle ta mig över ett övergångsställe med barnen i folkvimlet när vi blev stoppade av en reporter och en fotograf från tidningen Le Parisien. De ville intervjua oss om precis de frågorna som upptog mina tankar. Hur hade jag resonerat när jag tog med mig barn dit? Vad tyckte och tänkte barnen? Blev de glada av att se att katedralen ändå stod kvar? (Hade de sett Quasimodo när de var på besök?). Edit lovordade den vackra katedralen och att hon hade fått se den innan den brann.
Nästa dag köpte vi såklart le Parisien i en klassisk tidningskiosk. Vi var inte med, men redan på första uppslaget fanns den lilla artikeln om barns syn på katedralbranden, där några barn citerades kring sina tankar och funderingar. Barns perspektiv istället för bara presidenters och miljardärers. Det stärkte min upplevelse av Paris som en på vissa sätt barnvänlig stad – där barnen kan vara en del av både det som särskilt rör dem och det som rör alla i staden. Där barn ses som medborgare.
För Edit gjorde båda turerna till Notre-Dame stort intryck. Jag tror att jag kommer fortsätta ta med mina barn till spännande och riktiga platser, men ständigt resonera kring hållbarheten i det vi gör. Så framöver får det bli resor med tåg. Reser vi hållbart kan det också finnas en framtid för barn som växer upp idag. Och med tåg upplever man faktiskt ännu mer.
MÄRIT JANSSON
Märit Jansson är universitetslektor och forskare vid SLU i Alnarp.
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.