
Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson
Med barn på resa i händelsernas centrum
För yngre barn finns få saker som är lika utvecklande och intressanta som att få vara med och ta del av den ”riktiga” världen. Till exempel att få följa med föräldrarna till jobbet eller besöka spännande platser, inte minst platser som inte är iordningställda särskilt för dem. Det är nog också därför det är så populärt att resa med barn. Även om det kan vara allt annat än smidigt att ta sig ut i världen med små busungar, blir deras intresse för allt spännande och lärorikt de upplever ofta ett kvitto på att det trots allt är värt besväret.
Men att resa med flyg för att ge barn spännande intryck är idag svårt att försvara. Vi förstör klimatet och därmed barnens framtid när vi vill visa dem världen. Trots att jag sedan 2015 undviker flygresor, blev det en resa med flyg till Paris för familjen på påsklovet. Vi bokade resan med poäng från min sambos tidigare flygresor och fick den därmed gratis. Men kanske med höga kostnader för klimatet och världens och barnens framtid.
Det första vi gjorde i Paris var att besöka katedralen Notre-Dame. Min åttaåriga dotter Edit blev så intresserad av den att vi stannade en lång stund inuti och försökte besvara många frågor om den unika byggnaden och dess vackra och historierika interiör. Som förälder är det fantastiskt att se sitt barn supa in kunskap och fascineras på det sättet. Lillebror tyckte också att det var spännande.
På många sätt visade sig Paris vara barnvänligt, mer än jag har uppfattat det under tidigare besök utan egna barn. Kanske mer barnvänligt för turister än bofasta. Efter två dagar i staden åkte vi dock ut till Disneyland – mest för att stå i kö visade det sig, men barnen var ändå nöjda. För mig kändes det dock som om storstaden Paris hade mer att erbjuda dem än en överfylld nöjespark.
På vägen tillbaka in till Paris kom rapporterna om branden i Notre-Dame-katedralen. Det var minst sagt overkligt. Edit undrade om vi kunde göra något och om vi kunde åka dit. Nej, vi vet inte om det är farligt och vi vill inte vara i vägen där, menade jag.
Vi följde nyhetsuppdateringarna och Edits intresse för att åka tillbaka blev inte mindre. Men vad skulle vi kunna göra där? Mest vara i vägen och upplevas som störande katastrofturister för parisarna? Eller kanske visa vårt deltagande, få förståelse för vad som hänt och känna gemenskapen?
Det fick bli en dag med lekplatsbesök, men eftersom den första lekplatsen vi tog oss till ligger ganska nära Notre-Dame gick vi snart en bit åt det hållet. Stora folkmassor rörde sig på gator och broar kring den brandskadade katedralen. Nyfikna, fascinerade och ledsna människor. Det fanns ingen att vara arg på, inget dåd bakom katastrofen och inga allvarliga personskador, bara lugnare känslor och en speciell stämning. Ganska hoppfullt.
Förutom att taket saknades var det inte mycket som märktes av att det hade varit brand, ingen brandlukt eller sot, men några gator bort fick vi kliva över utrullade brandslangar. Ute på broarna med bäst utsikt stod reportrar och kameramän från alla tänkbara TV-kanaler uppställda.
När vi hade tagit in stämningen rörde vi oss vidare för att hitta en lunchrestaurang. Jag skulle ta mig över ett övergångsställe med barnen i folkvimlet när vi blev stoppade av en reporter och en fotograf från tidningen Le Parisien. De ville intervjua oss om precis de frågorna som upptog mina tankar. Hur hade jag resonerat när jag tog med mig barn dit? Vad tyckte och tänkte barnen? Blev de glada av att se att katedralen ändå stod kvar? (Hade de sett Quasimodo när de var på besök?). Edit lovordade den vackra katedralen och att hon hade fått se den innan den brann.
Nästa dag köpte vi såklart le Parisien i en klassisk tidningskiosk. Vi var inte med, men redan på första uppslaget fanns den lilla artikeln om barns syn på katedralbranden, där några barn citerades kring sina tankar och funderingar. Barns perspektiv istället för bara presidenters och miljardärers. Det stärkte min upplevelse av Paris som en på vissa sätt barnvänlig stad – där barnen kan vara en del av både det som särskilt rör dem och det som rör alla i staden. Där barn ses som medborgare.
För Edit gjorde båda turerna till Notre-Dame stort intryck. Jag tror att jag kommer fortsätta ta med mina barn till spännande och riktiga platser, men ständigt resonera kring hållbarheten i det vi gör. Så framöver får det bli resor med tåg. Reser vi hållbart kan det också finnas en framtid för barn som växer upp idag. Och med tåg upplever man faktiskt ännu mer.
MÄRIT JANSSON
Märit Jansson är universitetslektor och forskare vid SLU i Alnarp.
DEN DEMOKRATISKA PLATSEN ÄR NÖDVÄNDIG
Det offentliga rummet är en plats för demokrati. Våra gemensamma platser i städer är till för alla. De är allas. På lika villkor. I lördags utmanades denna grundläggande princip av nazister i Malmö. >>
BROKIGHETEN VÄLKOMNAR
Varför känns New Yorks storskalighet varierad men Malmös så enformig? Karin Andersson längtar efter brokiga städer och välkomnar en förtätning. >>
HONG KONGS RULLTRAPPOR VÄNDER UT OCH IN PÅ BEGREPPEN
Stadens många rulltrappor är som en signatur för Hong Kong. De är så framgångsrika att stadsdelar opponerar sig mot dem i rädsla för gentrifiering. Caroline Dahl åker rulltrappa och tänker på hur tillgängligheten förändrar stadslivet. >>
PROCESSEN ÄR ALLT
Få ifrågasätter medborgarnas viktiga roll i processer som utvecklar staden. Titti Olsson har läst bostadsminister Stefan Attefalls (KD) förslag som ska förenkla byggandet. Men hon ser inte människor i förslagen. >>
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>