
Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson

Foto: Märit Jansson
Med barn på resa i händelsernas centrum
För yngre barn finns få saker som är lika utvecklande och intressanta som att få vara med och ta del av den ”riktiga” världen. Till exempel att få följa med föräldrarna till jobbet eller besöka spännande platser, inte minst platser som inte är iordningställda särskilt för dem. Det är nog också därför det är så populärt att resa med barn. Även om det kan vara allt annat än smidigt att ta sig ut i världen med små busungar, blir deras intresse för allt spännande och lärorikt de upplever ofta ett kvitto på att det trots allt är värt besväret.
Men att resa med flyg för att ge barn spännande intryck är idag svårt att försvara. Vi förstör klimatet och därmed barnens framtid när vi vill visa dem världen. Trots att jag sedan 2015 undviker flygresor, blev det en resa med flyg till Paris för familjen på påsklovet. Vi bokade resan med poäng från min sambos tidigare flygresor och fick den därmed gratis. Men kanske med höga kostnader för klimatet och världens och barnens framtid.
Det första vi gjorde i Paris var att besöka katedralen Notre-Dame. Min åttaåriga dotter Edit blev så intresserad av den att vi stannade en lång stund inuti och försökte besvara många frågor om den unika byggnaden och dess vackra och historierika interiör. Som förälder är det fantastiskt att se sitt barn supa in kunskap och fascineras på det sättet. Lillebror tyckte också att det var spännande.
På många sätt visade sig Paris vara barnvänligt, mer än jag har uppfattat det under tidigare besök utan egna barn. Kanske mer barnvänligt för turister än bofasta. Efter två dagar i staden åkte vi dock ut till Disneyland – mest för att stå i kö visade det sig, men barnen var ändå nöjda. För mig kändes det dock som om storstaden Paris hade mer att erbjuda dem än en överfylld nöjespark.
På vägen tillbaka in till Paris kom rapporterna om branden i Notre-Dame-katedralen. Det var minst sagt overkligt. Edit undrade om vi kunde göra något och om vi kunde åka dit. Nej, vi vet inte om det är farligt och vi vill inte vara i vägen där, menade jag.
Vi följde nyhetsuppdateringarna och Edits intresse för att åka tillbaka blev inte mindre. Men vad skulle vi kunna göra där? Mest vara i vägen och upplevas som störande katastrofturister för parisarna? Eller kanske visa vårt deltagande, få förståelse för vad som hänt och känna gemenskapen?
Det fick bli en dag med lekplatsbesök, men eftersom den första lekplatsen vi tog oss till ligger ganska nära Notre-Dame gick vi snart en bit åt det hållet. Stora folkmassor rörde sig på gator och broar kring den brandskadade katedralen. Nyfikna, fascinerade och ledsna människor. Det fanns ingen att vara arg på, inget dåd bakom katastrofen och inga allvarliga personskador, bara lugnare känslor och en speciell stämning. Ganska hoppfullt.
Förutom att taket saknades var det inte mycket som märktes av att det hade varit brand, ingen brandlukt eller sot, men några gator bort fick vi kliva över utrullade brandslangar. Ute på broarna med bäst utsikt stod reportrar och kameramän från alla tänkbara TV-kanaler uppställda.
När vi hade tagit in stämningen rörde vi oss vidare för att hitta en lunchrestaurang. Jag skulle ta mig över ett övergångsställe med barnen i folkvimlet när vi blev stoppade av en reporter och en fotograf från tidningen Le Parisien. De ville intervjua oss om precis de frågorna som upptog mina tankar. Hur hade jag resonerat när jag tog med mig barn dit? Vad tyckte och tänkte barnen? Blev de glada av att se att katedralen ändå stod kvar? (Hade de sett Quasimodo när de var på besök?). Edit lovordade den vackra katedralen och att hon hade fått se den innan den brann.
Nästa dag köpte vi såklart le Parisien i en klassisk tidningskiosk. Vi var inte med, men redan på första uppslaget fanns den lilla artikeln om barns syn på katedralbranden, där några barn citerades kring sina tankar och funderingar. Barns perspektiv istället för bara presidenters och miljardärers. Det stärkte min upplevelse av Paris som en på vissa sätt barnvänlig stad – där barnen kan vara en del av både det som särskilt rör dem och det som rör alla i staden. Där barn ses som medborgare.
För Edit gjorde båda turerna till Notre-Dame stort intryck. Jag tror att jag kommer fortsätta ta med mina barn till spännande och riktiga platser, men ständigt resonera kring hållbarheten i det vi gör. Så framöver får det bli resor med tåg. Reser vi hållbart kan det också finnas en framtid för barn som växer upp idag. Och med tåg upplever man faktiskt ännu mer.
MÄRIT JANSSON
Märit Jansson är universitetslektor och forskare vid SLU i Alnarp.
Viktigare än någonsin med demokratiarbete bland unga
Hösten 2014 är det viktigare än någonsin att försvara demokratin – inte minst bland våra yngsta medborgare, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Skolgården är ett offentligt rum och därför den givna arenan, anser hon.
Strategisk parkpolitik skapar tryggare miljöer i Chicago
Parkförvaltningen i Chicago har en genomarbetat strategi som heter ”Children first!” Med hjälp av bemanning och organiserade aktiviteter har 35 otrygga platser förvandlats till 35 livfulla parkrum i stadens mest utsatta områden.
Tillit utvecklas i dans- och arkitekturprojekt bland hemlösa barn
Arkitektur- och designmuseum och Lava Dansproduktion bedriver just nu ett flerårigt projekt kring begreppet ”hem” tillsammans med barn på barnhem och i flyktingläger. Det, om något, handlar om social hållbarhet, tycker Titti Olsson.
Driv runt och få nya perspektiv!
När gick du senast runt i din stad utan ett tydligt mål? Karin Andersson uppmanar till att bryta vanans makt och planlöst vandra runt för att upptäcka nya platser, människor och perspektiv. >>
Kvinnorna tar täten
Idag är kvinnorna i majoritet bland parkföreträdarna. På Nordisk Parkkongress i Malmö gjorde den amerikanska parkchefen Gia Biagi störst intryck på Göran Nilsson.
Bostadsbrist, feminism och rasism flätas samman i Almedalen
I Almedalen pratas det i år om bostadsbrist, feminism och rasism. Karin Andersson menar att dessa frågor hänger ihop och kräver ett integrerat arbete. Det är hög tid att ta ojämlikhet och ojämställdhet på allvar. >>
Stadsskog i stället för stadsträd?
Göran Nilsson har besökt konferensen Urban Tree Diversity. Här listar han de mest framträdande trenderna inom stadsträd. >>
Prata med människor, inte om dem
Karin Andersson har varit på konferens om miljonprogram i förvandling. Hon inser ännu en gång hur homogen planerarkåren är, och blir än mer övertygad om vikten av dialog för ett rättvist stadsbyggande. >>
Är skolgården ett offentligt rum?
Sverige har arbetat med gröna skolgårdar i decennier, men ännu finns inga kartor som lyfter fram barns miljöer i staden. Är skolgården ointressant som stadsrum, undrar Titti Olsson. >>
RUINER MINNER OM FRAMTIDEN
Beige likartad arkitektur men inga träd. Karin Andersson reser till Wien och finner i den homogena stadsbilden en portal till framtiden. >>
Skolgårdens återkomst
Är skolgårdens renässans nära förestående? Petter Åkerblom har fått nytt hopp tack vare Boverkets och Moviums arbete med en vägledning för barns och ungas utemiljö. >>
Skyskrapor morgondagens dinosaurier
Titti Olsson firar Jobba-hemma-dagen och funderar på vad det betyder för städer att fler har arbeten som inte binder oss till en specifik plats. Vad ska hända med kontorsbyggnaderna när färre människor behöver dem för att arbeta? >>