Vi har under försommaren i media kunnat höra utbildningsminister Jan Björklund reagera på skolgårdar som inte har någon skolgård. ”Jag utesluter inte lagstiftning om de här skolorna inte skärper sig”, säger han i teveinslaget om de skolgårdslösa skolorna.

Det är kraftfulla ord. Ministern menar att barn – åtminstone yngre barn – måste ha möjlighet att springa ut och leka på rasten, och att det självklart ska finnas plats för det.

Det tydliga sambandet mellan utevistelse och förbättrad hälsa, såväl fysiskt som psykiskt, är välkänt. Forskare efter forskare kan lägga fram rön kring detta, frågan är bara hur kunskapen ska framföras – eller vad som ska till – för att den ska få en återspegling i planering och stadsbyggnad.

Kreativa tankar

I en ny rapport om utomhusupplevelser av Kairos Future, konstateras att människan i allt högre grad kommer att ersättas av datorer och andra maskiner som gör jobbet precis lika bra som vi själva. En sak kan dock ingen teknik i världen (ännu) skapa: kreativa tankar. Vår hjärna är fantastisk. Hjärnan stimuleras och återhämtar sig bäst i naturen på ett sätt som inte heller går att ersätta med ny teknik.

Minister Björklund har helt rätt i att barn behöver vara ute med jämna mellanrum i sin vardag för att kunna tänka kreativt. Och detta gör barn sannolikt allra bäst genom att leka. Frågan är om Jan Björklund är lika medveten om värdet av leken i sig och vilken miljö leken bäst ”behöver” i skolan.

Alla leker

Alla har vi erfarenhet av leken, oavsett kön, etnicitet eller kulturell bakgrund och ålder. Alla har vi lekt. Och alla leker vi, oavsett vår aktuella ålder. Men det är barndomens lekar vi minns bäst.

Hos barnet finns leklusten som är en nödvändig kraft. Enligt den nederländske historieprofessorn och kulturfilosofen Johan Huizinga sker all utveckling i form av lek. Vi lär oss genom lek. Kulturen har sin vagga i leken. Leken – eller kreativiteten – är alltså en förutsättning för ett dynamiskt samhälle.

Lek är allt det som utförs som en frivillig handling eller sysselsättning – skolans idrottstimme är alltså inte lek. Leken är sitt eget ändamål och leder till en känsla av mening, spänning och glädje över något som skiljer sig från det vanliga livet, enligt Huizinga. Han skriver så här i sin klassiker Den lekande människan från 1938:

Människan leker bara när hon i ordets fullaste bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker.

Det är viktiga ord. Det är därför det behövs bra miljöer i skolan där människan vistas under så stor del av sin vardag under hela den period av livet som kallas barndom.