Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
I den gånga veckan arrangerade Movium ett seminarium med rubriken Perspektiv på kyrkogårdar och begravningsplatser. Underrubriken var Mode och trender genom tiderna. Om man väljer att betrakta begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra, om än med andliga förtecken, bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling. Och då tänker jag inte på miljöcertifierade skötselmetoder eller val av ekologiskt växtmaterial. Nej, jag tänker på aspekten social hållbarhet. Vad får man syn på då? Kyrkan är ju en institution som gärna och länge bevarar sina traditioner. De samhälleliga förändringarna brukar ta lång tid på sig innan de återspeglas.
Men när det gäller begravningsplatser har det hänt mycket. Att begravningsplatsen är en plats snarare för levande än döda har inte minst Moviums Angela Sandell och Ann-Britt Sörensen satt fingret på i sina akademiska arbeten. Angela Sandell har lyft fram att kyrkogården snarast är att betrakta som en park för rekreation och återhämtning, en park med andliga förtecken. Ann-Britt Sörensen har visat att ungdomar är påfallande konservativa i så mening att de önskar fysiska platser dit de kan gå och minnas sina nära och kära. Moviums Helene Båtshake har i en uppmärksammad krönika i höst liknat begravningsplatser vid tåg – det ska finnas vagnar för alla slags behov och önskemål, samtidigt.
Påtaglig närvaro
Begravningsplatsen är idag mycket långt ifrån en plats där individen är rationellt utsuddad och anonymiserad som på 70-talet, utan en plats där individen är högst påtagligt synlig och närvarande. Människan verkar, som miljöpsykolog Maria Nordström konstaterade på seminariet, inte vara helt bekväm med det abstrakta när det kommer till våra minnen, till våra platser och det vi vill bevara av oss själva och av dem som stått oss nära. Vi är jordnära och sinnligt beroende av varandra när det väl kommer till kritan.
Staden, människorna, speglar sig i begravningsplatsen. Där finns inte bara de som verkat och byggt staden före oss, där finns i ännu högre grad mångfalden av alla de individer som utgör det kollektiv som befolkar staden idag. De syns på sättet de ordnar det för sina döda: individuellt och mångkulturellt. Idag förväntas individen ge uttryck för sin mening i allehanda situationer – inte minst i stadsutvecklingssammanhang – samhället har ju länge efterfrågat den kompetenta medborgaren. Nu är hen här. Och det blir inte alltid helt bekvämt.
Kompetenta medborgare
Precis som när den kompetenta medborgaren tar saken i egna händer och börjar odla upp en offentlig gräsmatta efter eget tycke och smak, eller ett barn bygger en koja, blottas en annan ordning i tillvaron än den allmänt vedertagna. Detta sker också idag på begravningsplatsen, när sörjande smyckar sina gravar. Det finns de som vill ha gravstenen placerad på ett annat sätt än det allmänt vedertagna, det finns de som vid givna tidpunkter dukar upp en måltid till den dödas ära, de som bygger storslagna monument och de som smyckar graven med ljusslingor och tomtar.
Det är just då och där som det syns en spricka i samhällets fasad och ljuset börjar sippra in. Det personliga uttrycket kan vara estetiskt stötande för många, inte minst för dem som är proffs på form och design. Men är det inte detta en viktig del i strävan mot ett socialt hållbart samhälle: att människors olika sätt att uttrycka sig ska ges samma utrymme? Att se vandra är en början på att också acceptera varandra, ett steg mot ett mer tolerant samhälle. Att kunna vara sida vid sida och se tjusningen i mångfalden, att mötas och nötas, att vidga perspektiven och se att ja, det där går också an?
Vad är det annars vi strävar efter i den socialt hållbara staden?
Titti Olsson
DEN DEMOKRATISKA PLATSEN ÄR NÖDVÄNDIG
Det offentliga rummet är en plats för demokrati. Våra gemensamma platser i städer är till för alla. De är allas. På lika villkor. I lördags utmanades denna grundläggande princip av nazister i Malmö. >>
BROKIGHETEN VÄLKOMNAR
Varför känns New Yorks storskalighet varierad men Malmös så enformig? Karin Andersson längtar efter brokiga städer och välkomnar en förtätning. >>
HONG KONGS RULLTRAPPOR VÄNDER UT OCH IN PÅ BEGREPPEN
Stadens många rulltrappor är som en signatur för Hong Kong. De är så framgångsrika att stadsdelar opponerar sig mot dem i rädsla för gentrifiering. Caroline Dahl åker rulltrappa och tänker på hur tillgängligheten förändrar stadslivet. >>
PROCESSEN ÄR ALLT
Få ifrågasätter medborgarnas viktiga roll i processer som utvecklar staden. Titti Olsson har läst bostadsminister Stefan Attefalls (KD) förslag som ska förenkla byggandet. Men hon ser inte människor i förslagen. >>
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>