Foto: Märit Jansson
Foto: Märit Jansson
Lekplatsen är död – länge leve lekplatsen!
När jag i mitten av 2000-talet började studera anlagda lekplatser och deras användning och förvaltning var det många som uttryckte skepsis. Jag minns särskilt när jag i fikarummet på en kommun fick frågan vad jag sysslade med. ”Att aldrig någon kan forska om något viktigt!” blev reaktionen när jag berättade.
Att skapa och utveckla lekplatser – för lek, för barn, för möten – borde väl vara det allra mest meningsfulla inom stadsutveckling? Trots det väcker ordet lekplats helt andra associationer, till likformighet, torftighet, rigorös säkerhetsreglering, dåligt underhåll och nedläggningar.
Jag har i ärlighetens namn själv haft en ganska kritisk syn på lekplatser. Flera studier från främst 1970- och 80-talen har också visat riktigt tråkiga anlagda lekmiljöer. Önskan från 1960-talet att genom normer garantera barn plats för lek hade då lett fram till alltför instrumentella lösningar. Därefter tog säkerhetsstandarderna över som rättesnöre. Men det är inte hela sanningen.
Genom mina erfarenheter från olika studier har jag också sett vilken stor betydelse anlagda lekplatser kan ha för barn, deras vuxna och hela grannskap. Men det kräver att platserna faktiskt ger barn möjligheter: till utmaningar, upplevelser, platsskapande och att få påverka. På flera håll har det visat sig vara möjligt att åstadkomma. Tack vare envisa planerare och förvaltare utvecklas idag varierade lekplatser (en del har blivit riktiga statusprojekt) och nya former av lekfulla platser.
Historiskt sett har Sverige varit ett föregångsland kring barns utemiljöer. Under mitten av 1900-talet var det till de svenska parklekarna och bygglekplatserna som många vände sig för inspiration. Lekskulpturer, plaskdammar och parkmiljöer med personal utvecklades och är idag del av vårt kulturarv. År 1958 hölls en betydelsefull FN-konferens i Stockholm om lekplatser, initierad av Stina Wretlind-Larsson som var parkleksintendent. Det är lekplatshistoria att vara stolt över.
Idag behövs nya perspektiv på lekplatser, inte minst för barnens skull. Många växer upp med en begränsad tillgång till sin närmiljö och till fri lek utomhus. Anlagda lekplatser kan då locka till utevistelse och utgöra en första anhalt mot att bemästra och uppleva mer av den hälsofrämjande utemiljön. De kan utgöra spännande punkter för möten eller att förflytta sig emellan. Lekplatser är inte en ersättning för en barnvänlig miljö – men de kan vara en viktig del av en!
Mycket inspiration finns att hämta i lekplatsernas mångfasetterade historia, liksom i utblickar till hur utvecklingen ser ut på olika håll. I Japan blomstrar till exempel bygglekplatser och i Danmark flyttar lekfulla element ut från lekplatserna och berikar stadsmiljön. Av någon anledning stirrar vi oss fortfarande blinda på de torftiga svenska lekplatser som har funnits, och ännu finns på en del håll, trots alla möjligheter!
En tredje källa till inspiration är strävan efter en hållbar stad, där inte minst sociala och ekologiska värden kan utvecklas på och omkring lekplatser. Lekplatser är inget undantag när det gäller hållbar utveckling. Materialval, utformning, underhåll och växtlighet kan bidra till både inkluderande och ekologiskt värdefulla miljöer. Barn och andra användare kan också bli mer involverade.
Vi kan konstatera att anlagda lekplatser idag söker nya former och användningsområden. För det behövs kunskap och diskussion om lekplatsernas roll och utveckling historiskt, geografiskt och utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Förnyelsen har bara börjat.
Var med, lär dig mer och diskutera svenska lekplatser förr och nu – och i framtiden – vid ett seminarium i Alnarp den 26 oktober!
Märit Jansson, lektor vid Institutionen för Landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU i Alnarp, studerar hur förvaltning av stadens landskap och grönytor kan stärkas genom att ta in sociala aspekter, särskilt för platser där barn är användare. Hon är tillsammans med Åsa Klintborg Ahlklo redaktör för antologin ”Plats för lek – svenska lekplatser förr och nu” (Svensk Byggtjänst, 2016) som samlar tankar om lekplatser från flera forskare med syfte att förnya diskussionen om lekplatser.
MÄRIT JANSSON
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
Lägg till ny kommentar