movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

Krönika

Lekplatsen är död – länge leve lekplatsen!

Publicerad 22 september 2016

När jag i mitten av 2000-talet började studera anlagda lekplatser och deras användning och förvaltning var det många som uttryckte skepsis. Jag minns särskilt när jag i fikarummet på en kommun fick frågan vad jag sysslade med. ”Att aldrig någon kan forska om något viktigt!” blev reaktionen när jag berättade.

 

Att skapa och utveckla lekplatser – för lek, för barn, för möten – borde väl vara det allra mest meningsfulla inom stadsutveckling? Trots det väcker ordet lekplats helt andra associationer, till likformighet, torftighet, rigorös säkerhetsreglering, dåligt underhåll och nedläggningar.

 

Jag har i ärlighetens namn själv haft en ganska kritisk syn på lekplatser. Flera studier från främst 1970- och 80-talen har också visat riktigt tråkiga anlagda lekmiljöer. Önskan från 1960-talet att genom normer garantera barn plats för lek hade då lett fram till alltför instrumentella lösningar. Därefter tog säkerhetsstandarderna över som rättesnöre. Men det är inte hela sanningen.

 

Genom mina erfarenheter från olika studier har jag också sett vilken stor betydelse anlagda lekplatser kan ha för barn, deras vuxna och hela grannskap. Men det kräver att platserna faktiskt ger barn möjligheter: till utmaningar, upplevelser, platsskapande och att få påverka. På flera håll har det visat sig vara möjligt att åstadkomma. Tack vare envisa planerare och förvaltare utvecklas idag varierade lekplatser (en del har blivit riktiga statusprojekt) och nya former av lekfulla platser.

 

Historiskt sett har Sverige varit ett föregångsland kring barns utemiljöer. Under mitten av 1900-talet var det till de svenska parklekarna och bygglekplatserna som många vände sig för inspiration. Lekskulpturer, plaskdammar och parkmiljöer med personal utvecklades och är idag del av vårt kulturarv. År 1958 hölls en betydelsefull FN-konferens i Stockholm om lekplatser, initierad av Stina Wretlind-Larsson som var parkleksintendent. Det är lekplatshistoria att vara stolt över.

 

Idag behövs nya perspektiv på lekplatser, inte minst för barnens skull. Många växer upp med en begränsad tillgång till sin närmiljö och till fri lek utomhus. Anlagda lekplatser kan då locka till utevistelse och utgöra en första anhalt mot att bemästra och uppleva mer av den hälsofrämjande utemiljön. De kan utgöra spännande punkter för möten eller att förflytta sig emellan. Lekplatser är inte en ersättning för en barnvänlig miljö – men de kan vara en viktig del av en!

 

Mycket inspiration finns att hämta i lekplatsernas mångfasetterade historia, liksom i utblickar till hur utvecklingen ser ut på olika håll. I Japan blomstrar till exempel bygglekplatser och i Danmark flyttar lekfulla element ut från lekplatserna och berikar stadsmiljön. Av någon anledning stirrar vi oss fortfarande blinda på de torftiga svenska lekplatser som har funnits, och ännu finns på en del håll, trots alla möjligheter!

 

En tredje källa till inspiration är strävan efter en hållbar stad, där inte minst sociala och ekologiska värden kan utvecklas på och omkring lekplatser. Lekplatser är inget undantag när det gäller hållbar utveckling. Materialval, utformning, underhåll och växtlighet kan bidra till både inkluderande och ekologiskt värdefulla miljöer. Barn och andra användare kan också bli mer involverade.

 

Vi kan konstatera att anlagda lekplatser idag söker nya former och användningsområden. För det behövs kunskap och diskussion om lekplatsernas roll och utveckling historiskt, geografiskt och utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Förnyelsen har bara börjat.

 

Var med, lär dig mer och diskutera svenska lekplatser förr och nu – och i framtiden – vid ett seminarium i Alnarp den 26 oktober!

 

Märit Jansson, lektor vid Institutionen för Landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU i Alnarp, studerar hur förvaltning av stadens landskap och grönytor kan stärkas genom att ta in sociala aspekter, särskilt för platser där barn är användare. Hon är tillsammans med Åsa Klintborg Ahlklo redaktör för antologin ”Plats för lek – svenska lekplatser förr och nu” (Svensk Byggtjänst, 2016) som samlar tankar om lekplatser från flera forskare med syfte att förnya diskussionen om lekplatser.


                                                                                                                                     MÄRIT JANSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor