Le Corbusier skapade konst
Det pågår en utställning på Moderna Museet i Stockholm om Le Corbusier, en av de största modernistiska arkitekterna. Utställningen består av skulpturer, stadsplaner, modeller av byggnader, målade tavlor. De hänger inte i kronologisk ordning, snarare efter tema.
I en stor ram hänger en axonometrisk bild av Ville Radieuse – Den strålande staden – Le Corbusiers idé om den ultimata stadsplanen. Runt hans föreslagna byggnader ligger resten av Paris äldre bebyggelse. Där hans megabyggnader står i strikta rader är den gamla staden riven. Han hade samma vision om Stockholm. Bort med det gamla, in med det nya. I planen över Stockholm är byggnaderna långa, ofta sträcker de ut sig tiotals kvarter. Lyckligtvis fick han aldrig förverkliga sina planer i någon av de båda städerna.
Jag har sett dessa planer tidigare, men förvånas fortfarande över frånvaron av mänskligt perspektiv i dem. I Le Corbusiers villor är däremot människan väldigt närvarande. Kyrkan i Ronchamp – min personliga favorit bland hans verk – är så fantastiskt mänsklig och organisk. Den påminner mer om hans skulpturer än om hans byggnader. Den är levande.
Det är något helt annat än hans stadsplaner. I dem kommer han aldrig från det distanserade fågelperspektiv som tycks vara stadsplanerarens eviga förbannelse.
Planerna sammanfattar det stadsbyggnadsideal som varit rådande under större delen av förra seklet, och i viss mån fortfarande. Men de innehåller inte urbana miljöer skapade för människor att leva sitt vardagsliv i. De saknar platser där oväntade möten kan uppstå, platser som människor själva kan forma. Att det fungerat för le Corbusier att applicera dem på i princip vilken stad som helst är för att de är identitetslösa.
Många av Le Corbusiers modernistiska stadsplaner är intressanta som koncept. De är snygga, grafiskt tilltalande. De formar storslagna, upprepande mönster. De är vackra.
Arkitekturmuseet ligger i samma byggnad som Moderna Museet i Stockholm. De delar till och med entré, har en gemensam och helt fantastiska bokhandel. Att presentera en av 1900-talets största arkitekter i ett museum för modern konst istället för i ett för arkitektur känns otroligt uppfriskande. Och väldigt rätt.
Karin Andersson
Parker mogna för kvalitetsstämpel
Samarbetet Nordic Green Space Award har gått i hamn och certifiering av parker har påbörjats. Göran Nilsson ser stor potential i projektet.
På en bar i Paris
Titti Olsson har varit i Paris och sett en egen verklighet inte större än ett kvarter. Varför har vi så svårt att få till dessa livgivande hörn i dagens stadsplanering? frågar hon sig.
Social hållbarhet och fysisk miljö
På Moviums ledningsråds höstträff spanades det in i framtiden. En av frågorna rörde social hållbarhet och dess koppling till fysiska platser. Anders Rasmusson bjuder in till fortsatt diskussion.
Att anpassa sig till trender
Movium Partnerskaps nätverk Stadsträd hade nätverksträff den 30 oktober med temat Prydnadsväxter för framtiden. Göran Nilsson var på plats.
Moraliskt försvarbart att vara ängslig?
Petter Åkerblom anser att kompetensen om vad en lekmiljö är måste höjas. Riskbedömningar måste göras utifrån vad som är bäst för barnet – och inte vad som är bäst för en själv som ansvarig.
Varför tätare städer?
Caroline Dahl undrar vad som står i fokus när städer förtätas – människor eller jordbruksmark?
Utblick gav inblick i Europeiska kyrkogårdar
Angela Sandell har besökt kyrkogårdar i fyra europeiska länder. Men resans höjdpunkt visade sig vara något annat.
Är det nyttigt med stadsodling?
Göran Nilsson reflekterar över den heta trenden stadsodling.
Palmhus åt alla?
Anders Rasmusson frågar sig varför inglasade utomhusliknande miljöer blir allt vanligare.
Vad är det som är speciellt med nordisk arkitektur?
Titti Olsson går på arkitekturutställning och synar den nordiska arkitekturen.
