
Skogskyrkogården i Stockholm. Foto: Harald Klein.

Gravkvarter på Östra Kyrkogården i Malmö. Foto: Harald Klein.

Entréplatsen framför Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.

Golv inne i Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.

S:t Petri kyrka i Klippan, med tillägg i betongsten. Foto: Harald Klein.

S:t Petri kyrka i Klippan. Foto: Harald Klein.

Dopfunten i S:t Petri kyrka i Klippan. Foto: Harald Klein.

Gångväg till Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.
Landskapsarkitekturens Ingmar Bergman
För mig har år 2021 varit ett år med Sigurd Lewerentz arkitektur. Dels har jag suttit i juryn för årets designtävling för studenter vid SLU där uppgiften varit att omgestalta minneslunden på Östra Kyrkogården i Malmö som Lewerentz ritade 1921. Dels har jag för Tidskriften STAD:s räkning (STAD 34) läst och recenserat en omfattande monografi över honom med titeln ”Dödens och livets arkitekt”. Dessutom har jag blivit väldigt intresserad av graven som minneskonst och vad den säger om den begravda personen; Sigurd Lewerentz har även ritat enskilda gravvårdar.
Dessa tre anledningar har gjort att jag under året besökt flera av hans verk. Under mina besök har jag försökt att fokusera på det i hans verk som har med själva landskapet att göra. Det är ofta svårt att särskilja landskapsarkitekten Lewerentz från arkitekten, för som med många duktiga arkitekter har han visat landskapet lika mycket omsorg som byggnaderna. Ibland går det helt enkelt inte att dra någon tydlig linje mellan vad som är landskap och vad som är byggnad. Landskapet kan vara inne i byggnaden, som vid dopfunten i S:t Petri kyrka i Klippan där golvet böljar och öppnar sig i en slits. Eller också sträcker sig byggnaden långt ut i landskapet, som vid Markuskyrkan i Björkhagen där golvmaterialen vindlar ut i omgivningen. Ibland finns det inga byggnader i landskapet men vegetation, murar, höjdskillnader och spelet mellan öppet och slutet skapar rumsligheter som är så dramatiska att jag tänkt på honom som landskapsarkitekturens Ingmar Bergman. Ett bra exempel på det är Skogskyrkogården.
Lewerentz utgick alltid från besökarens upplevelser och i fallet med kyrkogårdarna berörs begreppet sorg och känslorna kring sorgen i regisserade vandringar för hur de sörjande ska förflytta sig i landskapet vidare till kapellen för att komma i rätt stämning inför avskedsceremonin. En gestaltad vandring från sorg till försoning, från mörker till ljus. Efter avskedet riktas de sörjandes uppmärksamhet mot naturen för att på så vis försona dem med sorgen.
Landskapet är oerhört närvarande i alla Lewerentz större verk och han använder olika skalor och tidsrymder. Och det får ta tid. Behöver något avgränsas så kan tio år ägnas åt att bygga en 3,6 kilometer lång och inramande stenmur, som på Skogskyrkogården. Eller också kan man börja plantera träd, som på Östra kyrkogården. Nu, efter hundra år, upplevs den som en inramande skog.
Designprocess, byggprocess och vegetationens tillväxt får verkligen ta tid; Östra kyrkogården arbetade Lewerentz med i femtio år. Ibland använder han över trettio olika sorters marksten och keramiska plattor lagda i olika mönster, som i Björkhagen, medan han i Klippan använder nästan bara grus och tegel (vilket gör ett sentida tillägg av gångar i betongsten ganska störande). Mönster återkommer i olika skalor och vissa upptäcks bäst på flygbilder, andra finns där i form av mosaikgolv. Både vid kyrkorna och på begravningsplatserna använder Lewerentz vattenspeglar som tar ner himlen och förvränger perspektiven.
Boken ”Dödens och livets arkitekt” ger en bra bild av hans gärningar men man skulle gärna vilja veta mer om hans influenser. I ArkDes digitala arkiv finns Lewerentz egna fotografier inskannade. De ger ledtrådar till vad hans eget öga lade märke till, som byggnader med märklig form, suggestiva naturlandskap, reflektioner, bruksarkitektur, medeltidskyrkor och inzoomade detaljer på kolonner, portiker och mönster från antiken.
Det jag också finner intressant är den totala avsaknaden av bilder på samtida arkitektur –kanske ger det en inblick i hans drivkraft att skapa ”evig” arkitektur, frikopplad från trender och med ett fullt fokus på att funktionaliteten främst är användarens upplevelse. Hans verk är ofta laddade med mystik och symbolism vilket kan upplevas som icke-rationellt. Men med tanke på verkens kontext kring döden och livet är hans arbeten med såväl byggnader som landskap både poetiska och rationella.
HARALD KLEIN
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.