
Skogskyrkogården i Stockholm. Foto: Harald Klein.

Gravkvarter på Östra Kyrkogården i Malmö. Foto: Harald Klein.

Entréplatsen framför Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.

Golv inne i Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.

S:t Petri kyrka i Klippan, med tillägg i betongsten. Foto: Harald Klein.

S:t Petri kyrka i Klippan. Foto: Harald Klein.

Dopfunten i S:t Petri kyrka i Klippan. Foto: Harald Klein.

Gångväg till Markuskyrkan i Björkhagen. Foto: Harald Klein.
Landskapsarkitekturens Ingmar Bergman
För mig har år 2021 varit ett år med Sigurd Lewerentz arkitektur. Dels har jag suttit i juryn för årets designtävling för studenter vid SLU där uppgiften varit att omgestalta minneslunden på Östra Kyrkogården i Malmö som Lewerentz ritade 1921. Dels har jag för Tidskriften STAD:s räkning (STAD 34) läst och recenserat en omfattande monografi över honom med titeln ”Dödens och livets arkitekt”. Dessutom har jag blivit väldigt intresserad av graven som minneskonst och vad den säger om den begravda personen; Sigurd Lewerentz har även ritat enskilda gravvårdar.
Dessa tre anledningar har gjort att jag under året besökt flera av hans verk. Under mina besök har jag försökt att fokusera på det i hans verk som har med själva landskapet att göra. Det är ofta svårt att särskilja landskapsarkitekten Lewerentz från arkitekten, för som med många duktiga arkitekter har han visat landskapet lika mycket omsorg som byggnaderna. Ibland går det helt enkelt inte att dra någon tydlig linje mellan vad som är landskap och vad som är byggnad. Landskapet kan vara inne i byggnaden, som vid dopfunten i S:t Petri kyrka i Klippan där golvet böljar och öppnar sig i en slits. Eller också sträcker sig byggnaden långt ut i landskapet, som vid Markuskyrkan i Björkhagen där golvmaterialen vindlar ut i omgivningen. Ibland finns det inga byggnader i landskapet men vegetation, murar, höjdskillnader och spelet mellan öppet och slutet skapar rumsligheter som är så dramatiska att jag tänkt på honom som landskapsarkitekturens Ingmar Bergman. Ett bra exempel på det är Skogskyrkogården.
Lewerentz utgick alltid från besökarens upplevelser och i fallet med kyrkogårdarna berörs begreppet sorg och känslorna kring sorgen i regisserade vandringar för hur de sörjande ska förflytta sig i landskapet vidare till kapellen för att komma i rätt stämning inför avskedsceremonin. En gestaltad vandring från sorg till försoning, från mörker till ljus. Efter avskedet riktas de sörjandes uppmärksamhet mot naturen för att på så vis försona dem med sorgen.
Landskapet är oerhört närvarande i alla Lewerentz större verk och han använder olika skalor och tidsrymder. Och det får ta tid. Behöver något avgränsas så kan tio år ägnas åt att bygga en 3,6 kilometer lång och inramande stenmur, som på Skogskyrkogården. Eller också kan man börja plantera träd, som på Östra kyrkogården. Nu, efter hundra år, upplevs den som en inramande skog.
Designprocess, byggprocess och vegetationens tillväxt får verkligen ta tid; Östra kyrkogården arbetade Lewerentz med i femtio år. Ibland använder han över trettio olika sorters marksten och keramiska plattor lagda i olika mönster, som i Björkhagen, medan han i Klippan använder nästan bara grus och tegel (vilket gör ett sentida tillägg av gångar i betongsten ganska störande). Mönster återkommer i olika skalor och vissa upptäcks bäst på flygbilder, andra finns där i form av mosaikgolv. Både vid kyrkorna och på begravningsplatserna använder Lewerentz vattenspeglar som tar ner himlen och förvränger perspektiven.
Boken ”Dödens och livets arkitekt” ger en bra bild av hans gärningar men man skulle gärna vilja veta mer om hans influenser. I ArkDes digitala arkiv finns Lewerentz egna fotografier inskannade. De ger ledtrådar till vad hans eget öga lade märke till, som byggnader med märklig form, suggestiva naturlandskap, reflektioner, bruksarkitektur, medeltidskyrkor och inzoomade detaljer på kolonner, portiker och mönster från antiken.
Det jag också finner intressant är den totala avsaknaden av bilder på samtida arkitektur –kanske ger det en inblick i hans drivkraft att skapa ”evig” arkitektur, frikopplad från trender och med ett fullt fokus på att funktionaliteten främst är användarens upplevelse. Hans verk är ofta laddade med mystik och symbolism vilket kan upplevas som icke-rationellt. Men med tanke på verkens kontext kring döden och livet är hans arbeten med såväl byggnader som landskap både poetiska och rationella.
HARALD KLEIN
Gravöl i Göteborg
Det var en fin tid, åren 2004 till 2008, då jag var stadsträdgårdsmästare i Göteborg. Utvecklande och inspirerande, skriver Lars Johansson. Sen hände det något annat. I några kommuner har stadsträdgårdsmästaren försvunnit, kan vi hoppas att stadsträdgårdsmästarens roll återigen faktiskt stärks?
Gestaltad livsmiljö – når vi ut?
Lars Johansson frågar sig om alla vällovliga konferenser på temat Gestaltad livsmiljö verkligen når dem som inte redan är frälsta. Hur kan det annars bli så fel i gestaltningen av offentliga rum?
Stadsskog – en gåva till framtiden
Hur vill vi att omgivningarna ska vara där människor bor om hundra år? Landskapsarkitekt Kerstin Lindström, landskapsarkitekt, reflekterar över träd, skogar, visioner och strategier.
Förmågan att skapa tid
Tid och rum hör ihop. Men hur? Caroline Dahl reflekterar över vad som gör att vi vill slå oss ner och stanna kvar på vissa platser i det publika rummet.
Med fönstret öppet mot en bättre framtid
Caroline Dahl önskar alla en skön sommar och reflekterar över vilka frågor som präglar vår tid – och framtid. Tankesmedjan fokuserar i höst på temaområdet ”Kampen om staden” med flera satsningar.
AI och hållbarhet
Harald Klein reflekterar kring cirkulära system, regenerativ utveckling och naturbaserade lösningar.
Sinnrik gestaltning av lekfullhet
Att leken och dess villkor stod i fokus under konferensen ”Den lekfulla staden” på stadsexpot H22 är ju självklart. Men lekfull, vad betyder egentligen det?
Naturskildringar – möt naturens ljud inomhus
Hur skiljer sig naturljud från visuella upplevelser av naturen, så som vinden, vattnet eller skogen? Går det att skildra naturen i ljud? Och kan ljudet av natur hjälpa oss återknyta till vår omgivande miljö?
En väg till hållbarhet
Under våren och sommaren lyfter Movium särskilt fram ett av tankesmedjans fyra temaområden: det som handlar om att gestalta staden ur barns och ungas perspektiv.
Att sätta ord på förändring
Går det att finna ett språk som gör att vi förstår hur vi själva och naturen, landskapet och den byggda miljön, faktiskt hänger samman?