
Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.
Kunskap om jämställd planering når inte ut
Idag är kunskapen om jämställd stadsplanering mer djuplodad än för ett par decennier sedan. Karin Andersson känner sig trots det uppgiven.
Tidigare i höst träffade jag en landskapsarkitekt och en genusforskare som gav mig hopp. De jobbar tillsammans i projekt om jämställd stadsplanering och hävdade bestämt att det har hänt mycket inom kunskapsfältet de senaste trettio, tjugo och tio åren.
För tio år sedan handlade jämställd stadsplanering enbart om trygghet för kvinnor, menade de. Då pratade man bara om att kvinnor behövde skyddas och sa att om städer hade bättre belysning och om buskar i parker togs bort så skulle de vara jämställda. Nu har branschen kommit längre, menade de. Nu kan vi prata om ojämställda strukturer inom organisationer, intersektionalitet, att tjejer ska vara med och påverka direkt hur platser formges. Vi går framåt. För varje projekt som genomförs utifrån analyser som genus och normkritik får vi mer att studera, diskutera och bygga vidare på. Kunskap och kompetens sprids sakta från universitet till kommuner. Från teori till praktik.
Jag kände mig hoppfull efter vårt möte.
Men så var jag på ett seminarium några veckor senare. Salen på Kulturhuset i Stockholm var full. Mest kvinnor, de flesta ganska unga, de flesta blonda i svarta kläder. Temat för dagen var feministisk stadsplanering. Tankesmedjan Global Utmaning hade bjudit in till samtal med anledning av Habitat III-mötet i Quito, Ecuador i oktober. Deras arbete kring frågan visade att fokus måste ligga på flickors situation för att vi ska kunna skapa framtida hållbara städer.
Men sen börja de inbjudna gästerna på scen prata. Om belysning. Om buskar. Om kollektivtrafik. Någon menar att feministisk stadsplanering handlar om mest belysning, att kvinnor måste kunna gå från busshållplatsen hem till lägenheten utan att vara rädda. Det enda goda exempel som lyftes fram var Rosens röda matta i Malmö. Ytterligare en person på scen, en lokalpolitiker, inledde med att säga att hon inte vet vad feministisk stadsplanering är.
De på scenen som hade mest kunskap och erfarenhet om ämnet var de som jobbar med unga människor och människor som bor i områden som under hela samtalet refererades till att ligga ”där ute” och klumpas ihop till ”miljonprogrammet”. Banar Sabet, konsult och styrelseledamot i Streetgäris, menade att distansen mellan de som bor ”här” och de som bor ”där” måste minska för att vi ska kunna skapa mer trygga och jämlika städer. Vi som sitter i det där rummet, som aldrig är ”ute i de där områdena”, måste släppa på vårt tolkningsföreträde om vad som är en bra stad och vad folk vill ha. Maj Pettersson, MPower Fryshuset, fick frågan om hur vi kan bygga broar mellan makten (politiker, tjänstemän, arkitekter) och svarade att det inte är broar som behövs – vi står och bankar på dörren till maktens rum och vill vara med men blir inte insläppta.
Jag blev frustrerad av detta seminarium. Vi har kommit längre är såhär.
Många rapporter visar att medellivslängden ökar när människor får större inflytande i samhället, att gentrifiering leder till att de som är mest utsatta får det sämre, att en orättvis stadsutveckling leder till ökad segregation, ökat missnöje och fler konflikter. Varför går förändring så långsamt när fakta finns?
KARIN ANDERSSON
Ytan förändrar Bordeaux
Spåren av spridda punktinsatser som skapat helhet och påverkat en hel stad.
Stå i kö
Det finns olika slags köer, en del människor står i kö för sitt levebröd, andra hamnar i en kö som kan få en att skämmas. Lena Jungmark har hamnat i en skäms-kö.
Storslaget möter oprövat i LA
Caroline Dahl har besökt Los Angeles och funnit två diametralt olika parker, båda nya. Vad berättar de om vår tid?
Har du gjort något för klimatet idag?
Tankesmedjan Moviums Fredrik Jergmo funderar i sin krönika över hållbarheten i våra resvanor.
Legobygge som illustration av urban natur
Göran Nilsson har varit på en workshop i Malmö där Lego-klossar blev ett uppskattat sätt att beskriva olika scenarier.
STAD speglar de globala målen
Tidskriften STAD kommer under 2018 att fördjupa sig i de globala målen. Den sociala hållbarheten är central i de urbana agendorna och den urbana livsmiljön står i fokus.
Plattformsdagarna är över – vad händer nu?
Hur tas alla visioner och idéer omhand efter Plattformsdagarna, där kompetenta yrkespersoner förväntas svara på hur just de vill bidra till en ny politik för levande städer, undrar tankesmedjans Titti Olsson.
Framtidens urbana landskap
År 2050: Sovstäder vaknar, soptippar är guldgruvor, förvaltare ett drömyrke, skolgården odlas, bytesplatsen är stadens viktigaste publika rum, mötesplatser flyttar inomhus och drönarna snurrar i skyn.
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Lägg till ny kommentar