
Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.
Kunskap om jämställd planering når inte ut
Idag är kunskapen om jämställd stadsplanering mer djuplodad än för ett par decennier sedan. Karin Andersson känner sig trots det uppgiven.
Tidigare i höst träffade jag en landskapsarkitekt och en genusforskare som gav mig hopp. De jobbar tillsammans i projekt om jämställd stadsplanering och hävdade bestämt att det har hänt mycket inom kunskapsfältet de senaste trettio, tjugo och tio åren.
För tio år sedan handlade jämställd stadsplanering enbart om trygghet för kvinnor, menade de. Då pratade man bara om att kvinnor behövde skyddas och sa att om städer hade bättre belysning och om buskar i parker togs bort så skulle de vara jämställda. Nu har branschen kommit längre, menade de. Nu kan vi prata om ojämställda strukturer inom organisationer, intersektionalitet, att tjejer ska vara med och påverka direkt hur platser formges. Vi går framåt. För varje projekt som genomförs utifrån analyser som genus och normkritik får vi mer att studera, diskutera och bygga vidare på. Kunskap och kompetens sprids sakta från universitet till kommuner. Från teori till praktik.
Jag kände mig hoppfull efter vårt möte.
Men så var jag på ett seminarium några veckor senare. Salen på Kulturhuset i Stockholm var full. Mest kvinnor, de flesta ganska unga, de flesta blonda i svarta kläder. Temat för dagen var feministisk stadsplanering. Tankesmedjan Global Utmaning hade bjudit in till samtal med anledning av Habitat III-mötet i Quito, Ecuador i oktober. Deras arbete kring frågan visade att fokus måste ligga på flickors situation för att vi ska kunna skapa framtida hållbara städer.
Men sen börja de inbjudna gästerna på scen prata. Om belysning. Om buskar. Om kollektivtrafik. Någon menar att feministisk stadsplanering handlar om mest belysning, att kvinnor måste kunna gå från busshållplatsen hem till lägenheten utan att vara rädda. Det enda goda exempel som lyftes fram var Rosens röda matta i Malmö. Ytterligare en person på scen, en lokalpolitiker, inledde med att säga att hon inte vet vad feministisk stadsplanering är.
De på scenen som hade mest kunskap och erfarenhet om ämnet var de som jobbar med unga människor och människor som bor i områden som under hela samtalet refererades till att ligga ”där ute” och klumpas ihop till ”miljonprogrammet”. Banar Sabet, konsult och styrelseledamot i Streetgäris, menade att distansen mellan de som bor ”här” och de som bor ”där” måste minska för att vi ska kunna skapa mer trygga och jämlika städer. Vi som sitter i det där rummet, som aldrig är ”ute i de där områdena”, måste släppa på vårt tolkningsföreträde om vad som är en bra stad och vad folk vill ha. Maj Pettersson, MPower Fryshuset, fick frågan om hur vi kan bygga broar mellan makten (politiker, tjänstemän, arkitekter) och svarade att det inte är broar som behövs – vi står och bankar på dörren till maktens rum och vill vara med men blir inte insläppta.
Jag blev frustrerad av detta seminarium. Vi har kommit längre är såhär.
Många rapporter visar att medellivslängden ökar när människor får större inflytande i samhället, att gentrifiering leder till att de som är mest utsatta får det sämre, att en orättvis stadsutveckling leder till ökad segregation, ökat missnöje och fler konflikter. Varför går förändring så långsamt när fakta finns?
KARIN ANDERSSON
Moviums roll i stadsbyggandet
Till Tankesmedjan Moviums 40-årsjubileum har vi bjudit in olika personer att reflektera över verksamheten. Vi frågade Ole Reiter, arkitekt och verksamhetsledare för tankesmedjan under åren 2006–2008, hur landskapsperspektivet kan få större genomslag i stadsbyggandet och vad som är Moviums roll?
Movium – pionjäråren, idag och i morgon
I år firar Tankesmedjan Movium 40-årsjubileum. Vi har bjudit in Eivor Bucht, professor emerita och verksamhetsledare för Movium under åren 1980 – 1993, att skriva en jubileumskrönika.
TACK FÖR 2019 – VI SES JUBILEUMSÅRET 2020!
Tankesmedjan Moviums verksamhetsledare Caroline Dahl reflekterar över året som gått och vad som väntar 2020.
Kan man mäta hållbar stadsutveckling?
Hög byggnadstakt och okänslig förtätning av befintliga stadsdelar leder ofta till att alla de värden som inte omfattas av lagkrav eller inte mäts i siffror försvagas, inte minst värden kopplade till barns livsmiljö, rekreation och hälsa och välbefinnande, skriver Marika Palmér Rivera, Hélène Littke, Ilona Stehn och Elisabetta Troglio, Ekologigruppen AB.
Ruralism – ett nytt ideal?
Är våra städer så ”trånga” att intresset för landsbygden som en ”friare” plats växer?
Gatukonst engagerar – på många och ibland oväntade sätt!
Göran Nilsson reflekterar kring gatukonst, muralmålningar, graffiti och det engagemang dessa projekt skapar.
Helheten är större än delarna
Lena Jungmark har varit på konferensen Ute är inne i Jönköping. Här reflekterar hon utifrån en av workshopparna.
Jobba dig frisk
Den mentala ohälsan är uppmärksammad av samhället i stort, liksom att vi människor lever ett allt mer stillasittande liv, inte bara på arbetet utan också på fritiden.
Planera för hållbar utemiljö för människors bästa
Ekosystemtjänster handlar om att samarbeta med naturen för människans bästa. Vi måste värna om utemiljön för att den ska kunna ge något tillbaka, skriver Anders Rasmusson.
Att trixa sig fram med löparskor
Göran Nilsson reflekterar i sin krönika över hur vi skapar löpvänligare, och därmed också mer hälsosamma och miljövänliga, städer.
Lägg till ny kommentar